I sin nya roman skildrar Bo Carpelan den tid då allt tar sin början, de känsliga barndomsåren. Pojken Davi växer upp i 30-talets Helsingfors. Lyhört registrerar han världen omkring sig, både det välbekanta och det främmande. Familjen är den trygga kretsen, i en tillvaro där det annars fi[...]

Det är en varm vecka i juni. Staden bereder sig på en sommarweekend. Ett »tekniskt missöde» i vätebombens skugga förändrar allting med ett slag.
De åtta människorna i denna intensivt inkännande roman drabbas med alla andra som levt och lever i ödesstormens utkant.
Deras känslor, [...]

Mattias Bergmark oli kahdeksanvuotias, kun hän kesällä 1944 tuli perheineen Helsingin pommituksia pakoon suvun vanhaan taloon. Lapsilla oli leikkinsä suuren talon loputtomissa huoneissa, mutta he vaistosivat myös aikuisten hädän ja huolen, kuvittelivat Karjalan kauheudet. Nyt, viisikymmentä[...]

Tomas Skarfelt, kirjallisuutta rakastava virkamies, lähtee syksyksi maaseudulle. Hän kaipaa tasapainoa, rauhaa.Tomas käy tapaamassa ikivanhaa äitiään läheisen pikkukaupungin hoito kodissa. Naapuruston miehet tulevat joskus lasilliselle, nuori Slanten pyörähtää paikalla, ja he käyvät mer[...]

Hän tuli kotiin yksinäisyyteen. / Eteinen oli tyhjä. Kun hän astui / muutaman tunnustelevan askeleen olohuoneeseen / ja näki kaistaleen valkoista taivasta / ja laikun laivastonsinistä, hän muisti / leningin, tunsi miten raskas / ilma oli, hänen oli pakko istahtaa, / näki suljetuin silmin, e[...]

Axel Carpelan (1858-1919) var Jean Sibelius vän, ateljékritiker och inspiratör. Då Axel dog skrev Sibelius "För vem skall jag nu komponera?"Axel växte upp på släktgården Odensaari utanför Åbo. Han var musikaliskt begåvad och i sin ungdom drömde han om en violinistkarriär men i stället[...]

En höst flyttar Tomas Skarfelt ut till landet, till Udda för att vara nära sin gamla mor. Själv har han jobbat hela sitt liv på statistikcentralen, Statis. Vid sidan av jobbet har han skrivit och till och med publicerat en diktsamling. Under september, oktober och november sitter han och gör a[...]

"Det är inte tiden som förändrar oss, det är rummet", inleder Bo Carpelan (1926-2011) en av sina dikter från 1970-talet. Jan Hellgren visar i sin bok hur denna syn gradvis tar form i Carpelans poesi från 1950-talet och framåt för att nå sitt främsta uttryck i romanen Urwind (1993). Vid sid[...]

I Gramina talar Bo Carpelan med diktarkollegerna Horatius, Vergilius och Dante, "giganterna" som han kallar dem i sitt förord. Umgänget har pågått i många år och liksom i Marginalia till grekisk och romersk diktning (1984) har resultatet blivit bilder, associationer, aforistiska kommentarer oc[...]