I sina essäer om Ingmar Bergmans filmer, med särskilt fokus på dem från 1960- och 70-talet, skriver Charlotta Ödman om svårigheter och möjligheter att möta barndomens utsatta barn. Bågen går från relativt ljus mot allt större mörker, men tilltron till möjligheten att skapa ett rum av g[...]