På bio Berättelser och bekännelser om levande bilder

Inte sällan ringlade sig kön ut på gatan, och då kunde det gå så att när man äntligen kom fram till kassan, hade den sista biljetten just sålts. Det var så man kunde gråta, och ibland var det så man grät. Men det fanns knep. Mitt hette direktör Pedersen. Han bodde på Kämp, ringde dä [...]
Visa längre beskrivning

Inte sällan ringlade sig kön ut på gatan, och då kunde det gå så att när man äntligen kom fram till kassan, hade den sista biljetten just sålts. Det var så man kunde gråta, och ibland var det så man grät. Men det fanns knep. Mitt hette direktör Pedersen. Han bodde på Kämp, ringde därifrån och talade danska - trodde han. Oftast trodde damen i kassan det också. Teatermannen och författaren Bengt Ahlfors minns sin barndoms biografer och de filmupplevelser han varit med om: Zorro på Aula, Tarzan på Degerö eller Fyrtornet och Släpvagnen på Scala. Han skriver om gestalter han följt med i flera olika filmversioner och om berättelsens mysterium som alltjämt finns där, mitt bland digitala explosioner i dagens biopalats. Hans bok är en innerlig kärleksförklaring till filmen och till den magiska stämning som tänds när ljuset släcks i salongen. Eftersom filmen inte blev mitt yrke kan jag fortfarande låta mig förföras på bio, naivt och känslomässigt. Åtminstone ibland, åtminstone nästan. Som på söndagsmatinéerna på Maxim. Inte sällan ringlade sig kön ut på gatan, och då kunde det gå så att när man äntligen kom fram till kassan, hade den sista biljetten just sålts. Det var så man kunde gråta, och ibland var det så man grät. Men det fanns knep. Mitt hette direktör Pedersen. Han bodde på Kämp, ringde därifrån och talade danska - trodde han. Oftast trodde damen i kassan det också.