Den röda stolen

Möbler i en eller annan form har alltid behövts i bostaden. För det mesta har det varit bra nog med något som fyller en funktion, ibland har man velat lägga till en personlig prydnadsdetalj eller ett stildrag som är populärt. I "finare" hem har man naturligtvis velat visa sin status med mer a [...]
Visa längre beskrivning

Möbler i en eller annan form har alltid behövts i bostaden. För det mesta har det varit bra nog med något som fyller en funktion, ibland har man velat lägga till en personlig prydnadsdetalj eller ett stildrag som är populärt. I "finare" hem har man naturligtvis velat visa sin status med mer arbetade möbler och när vi kommer upp till adel och kungahus gäller naturligtvis helt andra ideal.

"Vanligt folks" vardagsmöbler har tillverkats av en snickarkunnig man i närheten, kanske av någon i hushållet. Inga stora märkligheter på den tiden men krav på en kunskap som inte är så spridd idag. Med högt tempo, stora maskiner och platta paket har man idag inget rationellt behov av hushållssnickeri.

Det finns dock annat är krass rationalitet. En sådan sak kan vara önskan att skapa med egna händer och/eller att förstå hur något är gjort. Att snickra en möbel efter gammal modell kan ge en speciell upplevelse men också vara ett arbete där man återupptäcker gammal kunskap och hjälper till att hålla den vid liv.

Den här boken handlar om att försöka återskapa en stol. Det är en stol från Ambjörby, en plats långt upp i Klarälvens dalgång. När jag hittade den var den avlutad, något som inte precis ökade dess attraktionskraft men gjorde det enklare att se hur den är gjord. Den är huvudsakligen tillverkad i björk men sitsen är i gran. Troligen är sitsen utbytt, den är spikad i motsats till alla andra delar som är sammanfogade med plugg och kilar.

På insidan av sargen finns ursprungsfärgen kvar. Det verkar vara engelskt rött, en lite dämpad röd ton som varit populär.

Metoderna som jag använt har varit en blandning av gammalt och nytt beroende på tillgång av material och i vissa fall bekvämlighet. Att stå och för hand hyvla ner en planka från 50 till 30 mm är inte så lustfyllt och frestande när man har en modern maskin för att göra jobbet. Samma gäller att använda traditionellt benlim, modernt lim är betydligt bättre men kanske inte något för den rättrogne.

Många gamla verktyg är idag bara opraktiska och då har jag inte använt dom. Kvar står dock att träet kräver sin kunskap och att träning fortfarande ger utdelning.