Mitt namn är Kocki

UTDRAG 1 På Arvika Tidning arbetar en sättare som kallas för Lilla Värmland. Han är en skicklig yrkesman, men periodare. Han kommer ofta till mig när han är på fyllan och black och då får jag gå in till vår kassörska. Det är inget jag har något emot; hon är snäll och sexig, ofta kl� [...]
Visa längre beskrivning

UTDRAG 1 På Arvika Tidning arbetar en sättare som kallas för Lilla Värmland. Han är en skicklig yrkesman, men periodare. Han kommer ofta till mig när han är på fyllan och black och då får jag gå in till vår kassörska. Det är inget jag har något emot; hon är snäll och sexig, ofta klädd i kortkort. Hon försöker övertala honom att börja arbeta eftersom vi är överhopade med beställningar. Han lovar att infinna sig om bara jag får gå och köpa lite öl och brännvin åt honom. Jag får pengar och uträttar ärendet. Det här upprepas gång på gång. När Lilla Värmland blir nekad några slantar stjäl han denaturerad sprit från dunken i maskinsättarrummet. Vi tvingas flytta ner dunken till lagerrummet intill kontoret, men han lyckas ändå sno åt sig spriten. När han blir rejält full blir han besvärlig och otrevlig. Vid ett tillfälle får han under ett tumult i stan ett knivhugg i tinningen. Under sina nyktra perioder arbetar han dubbelt så fort som sättaren intill och då är han hur trevlig och gemytlig som helst. En gång när kassörskan besöker tryckeriet håller jag på att sätta nya elproppar i tavlan. Då kommer hon fram till mig med ett retfullt leende: "Hade du haft större propp skulle du få sätta den i mig." Jag blir förlägen. När jag en stund senare går in på torrdasset upptäcker jag ett hål i den halvtumstjocka väggen till hennes dass. Bäst jag står där hör jag hur det frasar av kjoltyg och när jag kikar i hålet ser jag hur hon trycker sitt stora kön mot hålet. I detsamma kommer sättaren in på torrdasset och jag förstår varför de så ofta går på dass samtidigt. En dag när jag är på väg uppför trappan till sätteriet kommer hon ut från dasset, tappar balansen och ramlar rätt på mig så jag kör in skallen mellan benen på henne. Då skrattar hon: "Det där huvet blir nog för stort." UTDRAG 2. Ola arbetar som chaufför. Kör bil i trettio år utan körkort innan polisen tar honom. Efter pensionen börjar han städa trottoarerna. Vid ett tillfälle promenerar jag tillsammans med min fästmö Birgitta och en släkting till henne, Tage, som i många år var chef för Wasabröd i Sundbyberg. Ut från systemet kliver en utvecklingsstörd från Glava. Han är klädd i en päls som går till anklarna. Över kalufsen har han en huva. Han ser ut som en väldig slagbjörn när han sätter sig på cykeln och trampar iväg. Det är i slutet av september och mârtensveckan stundar. Vi fortsätter längre fram på Storgatan. Vid doktor Klarströms fastighet håller Ola på att städa. Ståndkragen, hans fru, är också där. Hon tar katten, som hon alltid har med sig, om halsen och trycker upp nosen mot rutan till ett reseföretag och säger: "Vad vill du ha i julklapp?" och flyttar katten från den ena sidan till den andra. Tage skakar på huvudet. "Vad är det för underligt folk ni har här i Arvika?" När vi gått en bit talar jag om att hon som nyss lockade oss att skratta är den enda i stan som kan visa intyg på att hon är som hon ska i huvudet.