Boken om Maria

Hanna har ställt till med storbyk och den stora koppargrytan står uppallad över en rykande eld nere vid Klövabäcken. Flickorna är tillsagda att hjälpa till och Christina och Carolina kommer bärande på den stora vedhämtaren, bara till hälften fylld annars skulle de aldrig orka. De pustar o [...]
Visa längre beskrivning

Hanna har ställt till med storbyk och den stora koppargrytan står uppallad över en rykande eld nere vid Klövabäcken. Flickorna är tillsagda att hjälpa till och Christina och Carolina kommer bärande på den stora vedhämtaren, bara till hälften fylld annars skulle de aldrig orka. De pustar och släpar, den ena åtta och den andra fyra år gammal, och särskilt Carolina tar i så att ansiktet glöder av ansträngning.
Maria känner kravet att hjälpa till, så liten hon är, men kan inte komma sig för. Hon står som åskådare med tummen i mun och andra handen invirad i förklädestyget. Stilla betraktar hon de andra, modern som kisande i röken lyfter de blötlagda plaggen med en käpp från träämbaret till kokgrytan, systrarna som kämpar med vedbördan, ivriga att visa att de kan. Själv drar hon in lukten av vedrök som blandas med dofterna från den nyutspruckna grönskan och det rinnande åvattnet, och med ens får hon en märklig känsla av att hon har en kropp, och att det är hon och ingen annan som står där i det höga gräset, liten och levande. Häpen ser hon sig omkring, lyfter blicken och upptäcker den blånande himlen med en sol som är omöjlig att fästa blicken på, blundar en kort stund och ser sedan på de stora trädens skuggande kronor och ängssluttningen med blomfärger i blålila och gult. Halvvägs upp i backen går hönorna med sin tupp och sprätter efter mask, och på stugtrappen ligger den grårandiga katten och bevakar dem. Alltsammans både omger henne och flyter in i henne, som om det ville utplåna gränsen mellan henne och världen, ändå känner hon i detta ögonblick tydligt skillnaden. Här är hon själv och där är det hon betraktar.
- Maria, du ska åsse hjälpa te, skriker Carolina gällt, men Maria låter sig inte påverkas. Njutningen av att stå där och uppleva sig själv i världen är alltför stor. Hon förnimmer tummen i munnen, fingrarna som snor runt i det randiga bomullstyget, de bara fötterna i det svala, kittlande gräset och det enda hon vill är att fortsätta stå där, helt stilla.