Huvuden som övergår i landskap

HUVUDEN SOM ÖVERGÅR I LANDSKAP

När ett landskap fotograferas från mycket hög höjd blir saker synliga som det är omöjligt att upptäcka på marken. Sådana fotografier är magiska. Ett slags röntgenbilder som visar hur en främmande form långsamt börjar avteckna sig under landsk [...]
Visa längre beskrivning

HUVUDEN SOM ÖVERGÅR I LANDSKAP

När ett landskap fotograferas från mycket hög höjd blir saker synliga som det är omöjligt att upptäcka på marken. Sådana fotografier är magiska. Ett slags röntgenbilder som visar hur en främmande form långsamt börjar avteckna sig under landskapets plöjda eller gräsbevuxna hud. Det är som stötvisa uppkastningar av en sönderbruten mänsklig tanke.

Samma rysning kände jag som barn när det berättades om kontinenternas förflyttningar. Att Afrika och Sydamerika en gång varit samma världsdel men lossnat från varandra och startat en resa som pågått i miljoner år.

Tidsperspektivet är svindlande. ?Huvuden som övergår i landskap? är ett annat sätt att förtäta samma känsla. Erland Brand uttalade de orden i ett samtal 1961 och komprimerade i ett enda poetiskt fragment grundelementen i sin vision. En vision där människan och landskapet rör sig som en gemensam kropp genom tiden.

Det är en uråldrig esoterisk föreställning som leder tanken till Robert Smithson, den amerikanske skulptören, som inte heller drog en tydlig gräns mellan mentala och geologiska processer. Smithson drömde sig tillbaka till en gryningsvärld där materia och medvetande inte var separerade utan ett enda kosmiskt flöde. När han lät asfalt rinna nedför en brant var det för att uppfånga ett meddelande från jordens inre. Den framtid som Smithson såg i asfalten pekade mot alltings gradvisa utmattning och försvinnande. En öken innesluten i en evig total tystnad.

Jag minns tidiga målningar av Erland Brand där han arbetat in träimitationer av sin far som var målarmästare till yrket. Kanske var det ett omedvetet val, vem vet? Men det betyder att han övertar något och för det vidare. Att handen som för penseln till slut är det enda som ger tröst. Det är ingen fallande avtagande rörelse, den stiger. Mot en annan tystnad. Vad är skillnaden?

Att asfalten sjunker mot nollpunkten, mot ingenting? För Robert Smithson var landskapet platsen för ett avsked som fyller honom med ett slags extatisk melankoli. ?Poesin?, skriver han, ?är alltid ett döende språk men aldrig ett dött språk?. Sommaren 1973, den 20 juli, omkommer den unge amerikanen i en flygkrasch.

Var befinner sig Erland Brand i den stunden? Kanske ligger han på en klippa i Bohuslän och kisar in i solen. Öarna lyfter och svävar ovanför horisonten. De liknar ögonspringorna i ett gigantiskt huvud som långsamt höjer sig ur havet. Han ser allting för första gången och han vill inte att det skall sluta. Pennan i hans hand följer molnens mjuka rörelser och klippornas nät av sprickor. Den lämnar aldrig pappret utan drivs vidare och vidare in i ett alltmera maniskt växande. Han gör sig till ett med denna obönhörliga framfart. Han ger sig hän. Han vill stanna kvar i denna rörelse för alltid.

Bilden framför honom börjar likna ett stort sönderfallande tyg. En halvt utplånad skrift.Vilket år? Vilken tid? Erland Brand tänker tillbaka. Sjukdomen som förstört hans kropp har gjort honom uppmärksam, den har lärt honom lyssna, ha tålamod. De små tingen har alltid funnits där. På samma gång gränslösa, planetariska. Han har aldrig sett någon skillnad. Allt finns i allt. Stort som smått. Allting är egentligen samma sak.

Han betraktar pennan som skriver in ljuset. Som fyller pappret med en myriad av skuggor. Mörkret som finns i det ordlösa. I papprets vithet. I tystnaden. Vem är han? Vems ansikte är det han ständigt ser avteckna sig? Vems ögon? Han tänker tillbaka. Den svartbruna träådringen finns någonstans. Verktygen, penslarna. Rummet fyllt av någons frånvaro. Han vill fortsätta sökandet. Han vill upphäva ensamheten i sin kropp. Gå ur tiden. Möta sig själv. Vara hemma. Så enkelt.

JAN HÅFSTRÖM