Singel i Tokyo

Vi fick snabbt vänner i Tokyo. De tog med oss för att göra staden. Vi utforskade skyskrapor, drack drinkar på klubb som varje gäst måste ha egen nyckel till, vi tog tupplurar på tunnelbanan och fick höra karaokeballader så huden knottrades. Vi blev bjudna på tjocka nudlar medskickade från [...]
Visa längre beskrivning

Vi fick snabbt vänner i Tokyo. De tog med oss för att göra staden. Vi utforskade skyskrapor, drack drinkar på klubb som varje gäst måste ha egen nyckel till, vi tog tupplurar på tunnelbanan och fick höra karaokeballader så huden knottrades. Vi blev bjudna på tjocka nudlar medskickade från avlägsna hemstäder, vi fick beundra glänsande kimonos i trånga lägenheter.

Vi smuttade grönt te och analyserade sms och drömde om kärlek tillsammans. Vi delade rädslan för att inte hitta rätt och få gå genom livet utan att finna någon att älska.

Men det dök också upp för oss okända farhågor. Kärlek går som bekant att komplicera hur mycket som helst och våra japanska väninnor var trängda från så många håll.

Kärlek för dem hänger nära samman med karriär, föräldrar och förväntningar från släkten. Vi såg det i statistiken; hur antalet singlar rusade i höjden, barnafödandet minskade och giftasåldern steg. Vi mötte mödrarna. Högutbildade damer som blivit hemmafruar, skygga tapetblommor vars livsuppgift var att serva sina svärföräldrar.

Vi anade skräcken i politikernas fördömande av ogifta kvinnor. Hur ska männen kunna arbeta sina maratonpass? Hur ska barnen uppfostras? Hur ska de gamla få omsorg? Ja, hur ska det gå om kvinnan lämnar sin förväntade uppgift, att vara den perfekta hustrun?

Våra tokyovänner stod med ett ben i en modern global frihetskultur och ett ben i en traditionell nationell familjestruktur. De längtade efter kärlek, men inte till vilket pris som helst, inte om det kostade deras självständighet. Vi ville försöka förstå, se hur deras vardag såg ut, höra vad de tänkte på innan de somnade och fantiserade om inför framtiden. Så vi följde med dem. Det här är vad vi fann.