Lunch bakom horisonten

Till horisonten för en lunch är en roman. En rent självbiografisk text blev helt enkelt inte tillräckligt lik författarens erfarenheter. Inte för att de är extrema, bara milt vansinniga. Bengt Jahnsson-Wennbergs debut handlar om en ung pojkes uppväxt med sjuttiotalistiskt frimodiga föräldr [...]
Visa längre beskrivning

Till horisonten för en lunch är en roman. En rent självbiografisk text blev helt enkelt inte tillräckligt lik författarens erfarenheter. Inte för att de är extrema, bara milt vansinniga. Bengt Jahnsson-Wennbergs debut handlar om en ung pojkes uppväxt med sjuttiotalistiskt frimodiga föräldrar under 60- och 70-talet. Pappa jobbar som teaterkritiker på DN och är i tidens anda god kompis med styvfar som är skulptör och har en docktea-ter. Mamma är svensklärare och har ett brinnande intresse för fåglar och kreativa lösningar. Vad svarar man när mamma säger att det är ens moraliska plikt att fuska med tågbiljetten? Med tanke på miljön borde nämligen tågresor vara nästintill gratis. Eller när hon säger att det inte är trafikfarligt att läsa Tranströmer samtidigt som man kör bil eftersom man uppfattar centrallyrik på annat sätt än vanlig text? Och hur förhåller man sig till pappas original till bekanta som pinsamt morsar på en ute på stan? Lunch bakom horisonten behandlar den sortens frågor som många barn till fyrtiotalister grunnat över ända sedan slutet av sextiotalet. Bengt Jahnsson-Wennberg är född 1965 och upp-vuxen i Norsborg och på Östermalm, i Stockholm. Här utspelar sig också Lunch bakom horisonten. Han är utbildad konstnär och gick ut Konst-högskolan i Umeå 1993. Sedan dess har han varit yrkesverksam med utställningar på Konsthallar och gallerier. Jobbar sedan 1999 som lärare på konstskolan Gerlesborg i Stockholm. Recensioner Det originella med Eriks barndom är i hög grad den sjuttitalistiska frihetslyckan och det sorglösa bohemeriet, som inte socialsverige kommit på idén att lägga sig i. Erik har en avvikande ram men klarar sig utmärkt genom en naturlig följsamhet. Hans riktiga pappa är journalist och författare och det fina med porträttet av honom är att det inte är det minsta romantiserat. JahnssonWennberg skriver enkelt och tydligt om deadlines som ska passas, om skrivkramp, tung tystnad, senkommen förlossning. I skildringen av föräldrarna finns en kärlek och låt vara en överseende uthållighet, som trots allt vill ge tokigheterna en chans. Det bli många turer och påhitt, alltifrån en sorts utstuderad gratisåkning på tåg till inköp av åsna, tjurkalvar och höns, som inte kan läras att leva osynligt och tyst. Det är impulsiva resor, där faderns humör växlar mellan manisk flit och dryckesperioder i sängen, medan Erik ritar och drömmer eller läser Majakovskij. Det är ingen märkvärdig berättelse men det finns något såpbubblelätt och flygande över Bengt Jahnsson-Wennbergs debut, som är sympatiskt och muntert, som ett litet envist grässtrå i mungipan, som lockar fram skratt eller småleende och gör en väl till mods. HEIDI VON BORN, SVENSKA DAGBLADET Och det knastertorra konstaterandet är en ton som Bengt Jahnsson-Wennberg tycker om när han berättar. Och jag tycker om att han tycker om den. För han berättar mycket enkelt och mycket rofyllt om det som varit, också där någon mindre säker författare gärna hade planterat explosioner. En liten grabb ser något, och Bengt Jahnsson-Wennberg ser just det, utan att förlora berättelsen ur sikte. Samtidigt har han en blick som håller sig undan. Det är den berömde pappan som skriver. Det är resor i Italien. Det är tuggmotstånd i antroposofernas klossformade vaxkritor. Det är en lärarkonferens där mamma träffar en ny man. Och det är en upptäcktsfärd ner till stranden. Bilderna ser klara och exakta ut, men vi är på väg någon annanstans, under och över och mellan iakttagelserna. Ja, jag tycker om Lunch bakom horisonten, för vi ser hur han tänder ljus framför porträtten som föreställer hans föräldrar. STIG HANSÉN, HELSINGBORGS DAGBLAD Detta är en bildrik bok utan bilder. Författaren har blick för detaljerna, miljöbeskrivningen är precis med många små tidsmarkörer. Det finns inte så många barn med i boken överhuvudtaget, vilket är lite ovanligt i en barndomsskildring som följer en kille under större delen av hans uppväxt. Däremot myllrar berättelsen av vuxna: släktingar i flera generationer, originella grannar, roliga och ibland mer än måttligt verklighetsfrånvända konstnärer. Det är en berättarstil kryddad med humor. Här finns inte mycket av direkta uppgörelser med föräldragenerationen, möjligen en stillsam frustration när de minst genomtänkta drömmarna ska följas upp i praktiken. ANDREA BERGE DAGENSBOK.COM