Inte svart eller vitt utan svart och vitt

Tjänstemän på Migrationsverket (miggor) berättar och avslöjar för allmänheten okända detaljer om asylhanteringen, om vad som händer och hur det kan gå till på det statliga verket. Många har läst, sett och hört berättelser i medier om hur cyniska tjänstemän på Migrationsverket har [...]
Visa längre beskrivning

Tjänstemän på Migrationsverket (miggor) berättar och avslöjar för allmänheten okända detaljer om asylhanteringen, om vad som händer och hur det kan gå till på det statliga verket. Många har läst, sett och hört berättelser i medier om hur cyniska tjänstemän på Migrationsverket har ätit tårta och skålat i champagne när de lyckats avvisa ?flyktingar?. Allmänheten har matats med information om ?stackars asylsökande? som drabbats av ondskefulla tjänstemäns handlande. Ibland befogat, ibland inte. I verkligheten är det inte fullt så svart. Och inte heller helt vitt. Det är svart och vitt. Samtidigt. Under många år har alltså handläggare och beslutsfattare vid Migrationsverket ? miggor ? berättat om en annan sida av asylprocessen och ?systemet, inifrån hjärtat av myndigheten. Man kan tycka att deras berättelser, här samlade från åren 2008 -2011, borde ha fått journalister att reagera och riksdagsledamöter, regering och andra makthavare att agera. Förutom handläggare och beslutsfattare på Migrationsverket kommer också socialsekreterare, personal vid hem för ensamkommande asylsökande minderåriga och personal vid svenska ambassader ute i världen till tals i boken. Berättelser som skrämmer, som borde vara på löpsedlar och användas som underlag i debatter i riksdag och på departement. Man kan inte tro att sådant som är jobbigt och obehagligt att få veta försvinner för att man låtsas att det inte finns. Några citat ur boken: Många är ärliga, de har styrkt sin identitet och har fått PUT (permanent uppehållstillstånd) på sina egna, helt sanna asyl- eller anknytningsskäl. Men asylfusket förstör för dem och också vi på Migrationsverket blir förstörda av allt fusk. Det påverkar oss alla, vare sig vi vill det eller inte. Till saken hör att den enda bevisningen som den påstådda föräldern behöver ge är att de säger: ?Hej, jag heter Ali och det här är mitt barn, Hussein.? De flesta flyktingar (alltså som haft flyktingskäl) som jag träffat har faktiskt haft pass, med svensk visering. De har också haft andra dokument som varit äkta och som bekräftat deras berättelse. Jag har fått flera samtal från förvirrade socialsekreterare som är ledsna för att deras klienter från Somalia avslöjats med att de tar bidrag både från socialen och från Migrationsverket. Det är klart att det har funnits ? och ännu finns ? anställda på Migrationsverket som inte alls borde finnas där. Personer som har en negativ syn på människor från andra kulturer. Det finns även offentliga biträden, som företräder asylsökande, som har samma syn. Vad som nu håller på att hända ? eller man kan ju faktiskt säga att det redan har hänt ? är att en ekonomi/marknad byggs upp kring personer som olagligt befinner sig i Sverige. Jag träffar varje vecka asylsökande som faktiskt säger att de räknar med att få gratis lägenhet och socialbidrag här. Jag ställer frågan om deras skyddsbehov: ?Om du hade så svårt med grannen i hembyn, varför flyttade du inte till huvudstaden, till en annan by etc? varför kommer du ända hit till Sverige??. Svaret på frågan är oftast: ?Jag har ingen bostad där, inget jobb, ingen jag känner i någon annan by eller i huvudstaden.?