Bortom rimligt tvivel - Thomas Quick och rättvisan

Sanningen är en sällsynt gäst i Sveriges domstolar och vad som är den slutgiltiga sanningen om fallet Quick blir kanske aldrig klarlagt. Men när Leif G. W. Persson i förordet till Hannes Råstams bok försäkrar att dennes berättelse är hemsk och sann och fullkomligt fenomenal läsning så v [...]
Visa längre beskrivning

Sanningen är en sällsynt gäst i Sveriges domstolar och vad som är den slutgiltiga sanningen om fallet Quick blir kanske aldrig klarlagt. Men när Leif G. W. Persson i förordet till Hannes Råstams bok försäkrar att dennes berättelse är hemsk och sann och fullkomligt fenomenal läsning så vågar jag i min tur försäkra att sann är berättelsen inte och det övriga har jag ingen synpunkt på.// Om skuldfrågan finns ingen anledning att numera uttala sig explicit och det gör inte Christer van der Kwast heller. Men han resonerar klart, tydligt, ödmjukt och övertygande. Yrsa Stenius Christer van det Kwast är åklagaren som levt med Fallet Quick i 20 år. Han har suttit i förhör, varit med vid de omtalade vallningarna, drivit åtta mål till fällande domar, upplevt resningsansökningarna och Quicks frikännande. Han har också hängts ut i media, förklarats som inkompetent av Leif G.W. Persson och som manipulativ av Jan Guillou. Nu har han skrivit boken som ger hans syn inifrån hela den turbulenta rättssaken. Avsikten med boken varit att ge läsaren en mer verklighetsanknuten bild av den juridiska hanteringen av fallet Thomas Quick än den som hittills framkommit i media. Kanske finns det tid nu att fundera över om det är rimligt att en dömd seriemördare går fri på det sätt som skett utan att man först gör en ordentlig ny prövning i domstol av skuldfrågan. Min personliga åsikt är att rättsväsendet inte höll måttet när Bergwall beviljades resning och frikändes. En så allvarlig sak som grova och sadistiska mord ska inte kunna viftas bort så här enkelt. Min redogörelse skulle kunna tolkas som revanschlystnad och rättshaveri. Det är i så fall en risk jag är beredd att ta. Med varm hand lämnar jag över till läsaren att bilda sig en egen uppfattning. De infekterade striderna om vad som är sant i Quickhistorien kommer säkert att avklinga tids nog och då ersättas med en mer eftertänksam debatt. Historiens kvarnar mal långsamt och det finns ju trots allt ett liv efter Quickutredningen. Själv är jag övertygad om att allt tal om rättsskandal så småningom kommer att ersättas med eftertankens kranka blekhet, när alla överord och underliga föreställningar om utredningen har städats undan. Jag har levt med Quickhistorien i omgångar under drygt tjugo år och sätter nu punkt. Med ett engelskt uttryck I rest my case. Christer van det Kwast