Förundersökningsbegränsning. Brå rapport 2018:4 : Ambition och verklighet

Genom att besluta om förundersökningsbegränsning kan polis eller åklagare, under vissa förutsättningar, avstå från att inleda en brottsutredning eller lägga ned en pågående brottsutredning.
Verktyget infördes för att rationalisera brottshandläggning, i synnerhet för brott begångn [...]
Visa längre beskrivning

Genom att besluta om förundersökningsbegränsning kan polis eller åklagare, under vissa förutsättningar, avstå från att inleda en brottsutredning eller lägga ned en pågående brottsutredning.
Verktyget infördes för att rationalisera brottshandläggning, i synnerhet för brott begångna av brottsaktiva personer; det innebär i praktiken att det av processekonomiska skäl inte vidtas åtgärder som kan leda till att brottet ifråga blir lagfört. Genom att koncentrera utredningarna till brott som har betydelse för straffmätningen sparas resurser hos bägge instanser. När mindre allvarliga brott, som inte påverkar straffmätningen, förundersökningsbegränsas kan såväl utredningsinsatser som ärendets administration minska hos polis och åklagare.

Åklagare har haft möjlighet till förundersökningsbegränsning sedan 1982, och 2013 fick även polisen denna befogenhet. Efter 2013 har uppmärksamheten på begränsningsmöjligheten ökat, exempelvis med en syn på att vaneförbrytare kan gynnas och att målsägare kan drabbas.

Det är mot denna bakgrund Brå haft i uppdrag av regeringen att kartlägga hur instrumentet tillämpas och analysera i vad mån besluten kommer i konflikt med andra centrala mål för rättsväsendet. Rapporten vänder sig till regeringen, men minst lika mycket till åklagare och poliser. Förhoppningen är att den ska utgöra ett värdefullt underlag för diskussioner och utvecklingsarbete.