Rå om sig själv

I ungefär 100 års tid ? från mitten av 1700-talet till mitten av 1800-talet ? var Nätra, Sidensjö och andra socknar i norra Ångermanland kända som stora tillverkare av premielärft, det vill säga de finaste sorterna av linneväv. Många sakkunniga påstod att den ångermanländska lärften v [...]
Visa längre beskrivning

I ungefär 100 års tid ? från mitten av 1700-talet till mitten av 1800-talet ? var Nätra, Sidensjö och andra socknar i norra Ångermanland kända som stora tillverkare av premielärft, det vill säga de finaste sorterna av linneväv. Många sakkunniga påstod att den ångermanländska lärften var i paritet med de holländska tygerna. Produktionen skedde i hemmen och blev en viktig inkomstkälla för många gårdar i bygden. Husmödrar med rätt erfarenhet och kunskaper fick ett större inflytande i hushållets ekonomi. Det blev allt vanligare att se pojkar och män sysselsatta med rivning, vattning, dragning, häckling, borstning, spinning och andra moment i linets beredningsprocess som förut ansågs vara kvinnoarbete.Den nya näringen förbättrade många kvinnors utsikter. Bönderna från norra Ångermanland reste ner till landskapets södra delar för att värva pigor till den inkomstbringande lärfttillverkningen. Skickliga pigor kunde få förmåner utöver sin vanliga lön, till exempel fri tid till att spinna för egen räkning efter aftonmålet klockan halv åtta. En del av arbetet, framför allt spinnandet, förlades även hos torpare och egendomslösa, något som gav försörjning åt många kvinnor som annars hade haft svårt att klara sig.I den här miljön fanns Märta Ersdotter, som lever kvar i en familjesägen som författaren fick höra av sin morfar i början av 1980-talet. Hon växte upp Holm i Skorped kapellförsamling som dotter till den indelte båtsmannen Erik Åman och hans hustru Brita Persdotter. När hon fyllde 15 år började hon tjänstgöra som piga i olika gårdar längs Nätraån, till en början i sin närmaste hemmiljö, men som småningom även i grannsocknen Sidensjö och till och med i själva prästgården.Boken Rå om sig själv är ett försök att skildra hur det kunde vara att leva i norra Sverige under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. I en tid då större delen av landets befolkning var enkla arbetande kvinnor och män som fick slita hårt för brödfödan, vare sig de var bönder, torpare, fiskare, hantverkare, soldater, bruksarbetare eller helt utblottade. Då svält, sjukdom och död aldrig var långt borta och anskaffandet av föda hade en central betydelse i människors liv. Då många barn inte fick uppleva sin ettårsdag och mer än hälften avled innan de uppnådde vuxen ålder. Då Sverige hade mycket mer gemensamt med fattiga länder i tredje världen än med vår egen verklighet.