Judas barn

»Jag stiger upp ur djupet som en fredlös gudinna

ur underjorden, ur mörkret in i stormen.«

Leipzig år 2007. Syster Theresia sitter vid dödsbäddarna och ledsagar de sjuka in i döden, men ingen på sjukhuset vet vem hon egentligen är. Ung, vacker och frisk - för evigt. [...]
Visa längre beskrivning

»Jag stiger upp ur djupet som en fredlös gudinna

ur underjorden, ur mörkret in i stormen.«

Leipzig år 2007. Syster Theresia sitter vid dödsbäddarna och ledsagar de sjuka in i döden, men ingen på sjukhuset vet vem hon egentligen är. Ung, vacker och frisk - för evigt. Det låter som en dröm, men för Theresia är det sedan länge en förbannelse. Hon längtar bara efter en sak: att få somna in och aldrig vakna igen. Men det får hon inte. Hennes skuld är för stor, hennes ansvar för tungt. Under långa, ensamma nätter skriver hon ner sin historia för att lindra smärtan. Den börjar 1670 i Serbien och berättar om en liten flicka som dras in i Judas barn, ett hemligt sällskap av forskare - tillika vampyrer.

Markus Heitz, född 1971 i Homburg, är Tysklands främste fantasy- och skräckförfattare och har skrivit inom en rad olika genrer. Han är utbildad historiker och germanist och bygger gärna sina böcker på historiska källor. De tre böckerna om »Judas barn« baserar sig bland annat på rättegångsprotokoll från början av 1700-talet och på den östeuropeiska vampyrmytologin, om vilken han även har skrivit en faktabok. »Judas barn« är första boken av Markus Heitz i svensk översättning. Författaren har vunnit internationell ryktbarhet med bokserien »The Dwarves«, och nu översätts hans böcker till allt fler språk.

Utdrag ur boken:

»I slutet av gången ser jag ett skimrande ljus. Varje gång påminner det mig om berättelserna om nära-döden-upplevelser. I dag leder vägen inte till paradiset utan till helvetet och där spelar de Sixty-Nine Eyes - mitt favoritband vid sådana här tillfällen. Framed in Blood. Den tunga, melodiösa gothrocken dånar emot mig, sångaren når så låga toner att de ligger på hjärtfrekvensens undre gräns och knappt kan uppfattas av mänsklig hörsel. En första dos adrenalin frigörs i mig.

Ett par sekunder senare träffas jag av det starka strålkastarljuset, går genom den smala gången rakt fram till den upphöjda ringen. I taket, på väggarna, nästan överallt blinkar statuslampor på webbcams. Den betalande kundkretsen gör det bekvämt för sig framför skärmarna, slår på projektorer, hämtar snabbt ett par öl ur kylskåpet och bereder sig på en trevlig kväll med vännerna. Trevligt med blodspillan.

Det är illegalt, det är rått, det inbringar förbannat mycket pengar, och ingen har en aning om att det äger rum mitt i Europa. En subkultur i min smak. Min ventil.«