Brevet till Betty

Sjuttio år gammal får författaren reda på att den man han levt med under hela sin uppväxt inte är hans biologiska pappa. Hans mamma dör i cancer när han är åtta år gammal. Han har under sitt liv levt endast de första åren med någon av sina verkliga föräldrar. Frågorna är många, me [...]
Visa längre beskrivning

Sjuttio år gammal får författaren reda på att den man han levt med under hela sin uppväxt inte är hans biologiska pappa. Hans mamma dör i cancer när han är åtta år gammal. Han har under sitt liv levt endast de första åren med någon av sina verkliga föräldrar. Frågorna är många, men svaren så gott som inga alls. Boken berättar om de kaotiska och stundtals förvirrande tankar som uppstår i samband med ett sådant besked. Drömmar, tankar, läsupplevelser och andras berättelser bildar en ram till de tolkningar som författaren gör av det inträffade. Boken har formen av ett brev till den sedan länge döda mamman.

Rolf Knutsson beskriver i sin bok familjehemligheter som många barn och vuxna lever med. Ett problem som man inte upplever så vanligt, som det trots allt är.

Utdrag ur boken:

Jag bestämmer mig så småningom för att skriva till dig. Inte för att jag tror att du skall nås av det. Jag saknar den riktiga förmågan att tro på ett liv efter detta. Trots att jag under farsans begravning mer än femtiofem år efter din, i början av 1990-talet, läser dikten "Himlafrukost" av Stig Sjödin och gör en paus och ser rakt in i himlen. Bromma kyrkas tak öppnar sig och där sitter mina döda släktingar, bland andra du, men också vänner. Sådana som dött unga, av sjukdom, eller tagit sina liv, men ingen av alla de som dött av ålder. Din dotter, min syster Kerstin, som fick bröstcancer, som spred sig till lymfkörtlarna. Ove som hängde sig på Sidsjöns mentalsjukhus, Cornelis som missbruket tog. För att nu nämna några.

----

Ett av mina största problem är att jag inte ser ditt ansikte eller din kropp. Jag har ingen bild av dig inuti mig. Det är sant att jag sett dig på bild och till och med många gånger. Också på bilder där jag är tillsammans med dig. Ändå saknar du utseende. Inte ens när jag tittar på en porträttbild av dig, ser jag att det är du. Eller vet jag att det är du. Ungefär från den tiden då jag kommer till ser jag dig på fotografi, men det är ändå inte du. Det är som om du inte vill ge dig tillkänna, som om du aldrig funnits.

----

Min pappa är det lite mer komplicerat med. Antagligen är han ändå lik mig. Liksom du kommer han alltid att finnas vid min sida. Mer eller mindre varje dag kommer han att finnas i mina tankar och jag inbillar mig att han är en spegelbild av mig. Han har åldrats förstås och sannolikt avlidit av ålder eller sjukdom. Jag inbillar mig att han finns inuti mig och ser på mig ansiktslöst, som om han vore en del av mig.