The Clash: Strummer, Jones, Simonon, Headon

Det här är boken om och av The Clash, världens bästa punkrockband. Här berättas hela historien om fyra killar från »Ladbroke Grove, London w10«, som skrev om rockhistorien under sju omtumlande år 19761983.

The Clash var en svamp som sög åt sig samtiden och spottade ur sig låt [...]
Visa längre beskrivning

Det här är boken om och av The Clash, världens bästa punkrockband. Här berättas hela historien om fyra killar från »Ladbroke Grove, London w10«, som skrev om rockhistorien under sju omtumlande år 19761983.

The Clash var en svamp som sög åt sig samtiden och spottade ur sig låtar där varje textrad var på liv och död. De hade integritet nog att blanda rocknroll & punk med reggae & dub; vit musik med svart. The Clash var solidariska internationalister med bultande hjärtan och samtidigt det snyggaste band världen skådat. De var trendsättare, revolutionärer - och deras legendstatus har aldrig falnat.

Strummer, Jones, Simonon & Headon - var för sig berättar de här sin egen version av vad som hände; från uppväxten till bildandet av The Clash, om spelningarna, om relationerna inom bandet, till fansen, pressen och andra band. Och, inte minst, hur låtarna kom till.

Det här är den första Clash-boken som medlemmarna själva varit med och skapat. Materialet är hämtat ur deras privata samlingar och boken är rikt illustrerad med unika bilder av bandet både på och bakom scen, såväl som turnéaffischer, konsertbiljetter och kuriosa.

»Mitt liv förändrades den sekunden dom gick upp på scen för evigt.« THÅSTRÖM

»Ett av Englands bästa band någonsin.« NICK HORNBY, författare till bland annat High Fidelity och Om en pojke

»En enorm inspirationskälla för mig.« BERNARD SUMNER, Joy Division & New Order

»Alla fyra bidrar till berättelsen, men gång på gång är det Joe Strummers röst som sticker ut. Om en låt inspirerad av en filmreplik säger han att det var som att hålla i ena änden av en tråd som var fäst i en sång och när det börjar gå utför med The Clash beskriver han Jones som Elizabeth Taylor på uselt humör« NEW YORK TIMES