Staden på andra sidan. Del 3, Pyramiden

En ny magiker har tagit makten i landet Hamingja, den magiska världen på andra sidan bubblan. Markus och Matilda lyckades inte ta sig hem till sin egen värld efter sina tidigare hjältedåd. De har förtrollats av en häxa och är nu en råtta och en hund. Trots sina djurkroppar bekämpar de ond [...]
Visa längre beskrivning

En ny magiker har tagit makten i landet Hamingja, den magiska världen på andra sidan bubblan. Markus och Matilda lyckades inte ta sig hem till sin egen värld efter sina tidigare hjältedåd. De har förtrollats av en häxa och är nu en råtta och en hund. Trots sina djurkroppar bekämpar de ondskan. Någon de tror är vän visar sig vara fiende, någon som försvårar för dem att bli människor igen. Är de för alltid fast i Staden på andra sidan, eller är pyramiden deras räddning? Om tidigare böcker i serien:

"Fantasyserien, Staden på andra sidan, utgör en härlig kontrast mot den historiska Theo och Ramonaserien. Kims fantasi är levande och man vet aldrig hur historien ska utveckla sig, eller vilka äventyr som väntar på nästa blad." Ingela Svensson"Perfekt för bokslukare som gillar fantasy", Alex 11 år

"En riktig bladvändare för bokslukare", Junsui
"En spännande äventyrssaga om vänskap", författaren Sandra Petojevic


UTDRAG UR BOKEN

Markus saknade sin människokropp. Han hade inte haft något emot att vara hund, efter att häxan Teckla förvandlat honom till det, inte så länge han hade ett uppdrag att utföra här i Hamingja. Men nu, när han ville åka hem och inte längre kunde det, då ville han inte alls vara hund. Var det meningen att han skulle tillbringa resten av sitt liv som en Berner Sennenhund? Han visste att hundar inte levde lika länge som människor. Innebar det att han skulle dö tidigare än vad han hade gjort om han hade haft sin vanliga pojkkropp? Markus såg på Matilda. Hon låg ihoprullad mellan hans framtassar. Så liten i sin råttkropp, så bräcklig och skör.  Även hon förtrollad av häxan. Varför visste varken han eller Matilda. Hur länge levde råttor? Förmodligen ännu kortare tid än hundar. Ett gnäll for ur Markus innan han hunnit hejda det. Han ville inte förlora Matilda, hans enda trygghet här i Hamingja. Visst hade de vänner i Gledi och hos kungafamiljen, men det var inte samma sak. Han ville hem. Han saknade sin mamma. Han ville berätta allt som hade hänt för henne. Han undrade hur det gick för Matildas mormor Grimma. Satt hon fortfarande kvar i grottan och väntade på dem?
Vad skulle hon göra när hon upptäckte att de inte kom tillbaka? Hade hon hunnit lämna grottan innan kompassen for igenom bubblan, in i deras värld? Låg kompassen i grottan, ensam och övergiven, utan en chans att någon skulle hitta den och komma för att rädda Matilda och honom? Markus lyckades trycka ned gnällandet som pressade på underifrån. Han ville yla av längtan efter sin familj. Han saknade även sin pappa, även om han bodde tillsammans med sin nya familj sedan flera år. Skulle pappa sakna honom? I det ögonblick sorgen höll på att ta överhand kände Markus en smekning på den svarta hundnosen och såg ned. Det var Matilda som hade vaknat. Hon stod där kavat, en liten råtta, iklädd grön bredbrättad hatt, kakifärgade shorts och ljusgrön bomullsskjorta. Den lilla gröna ryggsäcken på råttans rygg såg komisk ut, som en böld. Markus kunde inte låta bli att le. Han hade lärt sig att le fint som hund, inte stort och visa tänder, för då blev alla rädda för honom. Ska jag försöka bita av dig kläderna? sa Markus med sin dova hundröst. Är du galen? pep Matilda. Vi behöver kläderna när vi blir människor igen. Dina kläder ligger i min ryggsäck. Allt har krympt, även de. Tänk om vi plötsligt skulle bli människor i en folkmassa, vad skulle vi göra då? Jag skulle springa och gömma mig, antingen du hade kläder i ryggsäcken eller inte. Jag skulle vara lika naken ändå , sa Markus. Ja, så klart. Men jag hade snabbt tagit fram dina kläder och gett dem till dig. Och jag tror inte att du 13 skulle lyckas klä av mig utan att slita sönder kläderna. Dina stora, vassa tänder passar inte för att ta av kläder i råttstorlek , pep Matilda. Det kunde Markus hålla med om. Han log medan han pressade tillbaka tårarna.