Persiens Pärla

Plötsligt står Ramona på en mörk gata i en okänd stad. I nästa stund rusar en kvinna ut ur en gränd, griper tag i Ramona och ber henne springa för livet. Rop hörs och trampet av många fötter ekar mellan husväggarna. Ramona flyr tillsammans med den okända kvinnan.

Ramona har [...]
Visa längre beskrivning

Plötsligt står Ramona på en mörk gata i en okänd stad. I nästa stund rusar en kvinna ut ur en gränd, griper tag i Ramona och ber henne springa för livet. Rop hörs och trampet av många fötter ekar mellan husväggarna. Ramona flyr tillsammans med den okända kvinnan.

Ramona har förts flera tusen år tillbaka i tiden, till Persiska riket och kung Kyros på 600-talet f.Kr. Där möter en stor överraskning, som drar in Ramona i en kamp om livet.

Theo och Robert reser efter Ramona i tiden. Vid ankomsten skiljs de båda vännerna åt. Theo får en oväntad följeslagare i sökandet efter Ramona. Är det en person att lita på? Ödet spelar vännerna många spratt och bland in döden i leken.

Som vanligt stannade Ramona inte för att fråga först och handla sedan, utan kastade sig huvudstupa in i ett nytt äventyr, utan att ha en aning om vad som skulle komma. Något som många gånger hade gjort Theo alldeles utom sig av vrede, rädsla och skräck. Nu var Ramona ensam om att fatta alla beslut, men det var inget hon bekymrade sig om, hon brukade ändå inte lyssna på Theos förnuftiga röst, utan göra vad hon själv ville, om det verkade spännande. Det var alltid Ramonas nyfikenhet som segrade.

Rösterna bakom dem blev fler, fotstegen ekade mellan stenväggarna i den smala gränden. Ramona flåsade och sprang för livet, utan att veta vad det var hon sprang ifrån. Den unga kvinnans grepp var så hårt och bestämt att Ramona verkligen ville veta vem hon var, eftersom hon så obevekligen tvingade henne med sig. Dessutom var det något bekant med ögonen!

De vek av in på en större gata, för att i nästa sekund kasta sig in i ännu en smal passage, för att därefter ändra riktning in på en annan gata. På så sätt fortsatte de, medan stegen och ropen bakom dem försvann allt längre bort i fjärran. Till slut var rösterna bara ett eko. Först då stannade den unga kvinnan, vände sig mot Ramona och såg forskande på henne. Kvinnan strök Ramona över kinden, log och hennes bleka kinder hade nu en röd ton, ögonen glittrade av glädje och var inte längre tomma, svarta glädjelösa hål av skräck.

"Det är du!" sa den unga kvinnan och strök ännu en gång Ramona över kinden, mjukt, ömt och kärleksfullt.

Ramona förstod ingenting.