Efter floden

Ett globalt atomkrig har utplånat civilisationen och en liten människospillra hankar sig fram i Stockholms skärgård, där sanden har smält till glas. Edvin Fittmun försörjer sig som älskare åt sjökaptener och överges en dag på en ö bebodd av åldrade straffångar…

Efter [...]
Visa längre beskrivning

Ett globalt atomkrig har utplånat civilisationen och en liten människospillra hankar sig fram i Stockholms skärgård, där sanden har smält till glas. Edvin Fittmun försörjer sig som älskare åt sjökaptener och överges en dag på en ö bebodd av åldrade straffångar…

Efter floden (1982) är en postapokalyptisk roman från kalla krigets dagar och utspelar sig på en plats som en gång i tiden kallades Sverige. 

PC JERSILD, född 1935, författare och läkare. Hedersdoktor vid Uppsala universitets medicinska fakultet samt vid Kungliga Tekniska högskolan och ledamot i Kungliga Vetenskapsakademien. Hittills har han skrivit 39 böcker, ofta med fokus på samhällskritik. Mest känd för »Barnens ö« (1976), som även blivit filmatiserad. Men han har också skrivit en hel del science fiction, till exempel »En levande själ« (1980), som är en monolog av en från kroppen bortopererad hjärna. »Efter floden« utkom första gången 1982 och hyllades av både kritiker och läsare. Nu är det dags för en ny generation att upptäcka PC Jersilds klassiska framtidsdystopi.

Ur boken:

»Ravinen som vidgar sig mot botten är delvis fylld med stora stenblock. Väggarna är terrasserade. Ett fint sandregn silar ner från stormen däruppe. Här luktar jord och mögel, men klippväggen verkar frisk och uppvisar ett brokigt lavmönster. Här växer också grönblå brännässlor som stinker gammalt piss. Jag tar en handfull småsten och sätter under näsan. Jod? I så fall är lukten så svag att den gränsar till inbillning. Många har dött med jod i andedräkten. Jag kan inte se för mig hur pappa dog. Jag minns inte hans ansikte. Men jag minns hans händer när han i kramp pressade dem runt mitt huvud. Jag kunde inget uppfatta av hans mummel, eftersom hans händer täppte till om mina öron, men jag förstod att han välsignade mig. Minne eller inbillning? Det enda jag säkert kommer ihåg är jodpusten ur hans mun.«