Jag föredrar att kalla mig impulsiv

Det här är Carinas egen berättelse om hur det är att leva med ADHD.

Hon beskriver den där lilla delen, som kallas ADHD och som rör till bland tankar och känslor, på ett sätt som får läsaren att förstå problematiken och känna djupaste empati men också äkta glädje. Hon dela [...]
Visa längre beskrivning

Det här är Carinas egen berättelse om hur det är att leva med ADHD.

Hon beskriver den där lilla delen, som kallas ADHD och som rör till bland tankar och känslor, på ett sätt som får läsaren att förstå problematiken och känna djupaste empati men också äkta glädje. Hon delar frikostigt med sig av egna tankar och upplevelser. Hon skriver på ett sätt som gör det lätt för läsaren att leva sig in i hennes och alla andra med ADHD:s värld. Hon skriver om utanförskap, brist på självförtroende och rädslor, men framför allt ger hon en positiv och harmonisk bild av livet. Alla kommer att känna igen sig på något sätt i hennes berättelse! /Anna Tholén «Om jag hade varit blind eller döv så hade ingen krävt av mig att jag skulle träna mig i att inte vara blind; lika med dövheten - inte hade någon krävt av mig att jag skulle lära mig att höra.» Rösten är Carina Ikonen Nilssons och den bjuder oss in i hennes värld i denna bok om ADHDs tillgångar och otillgångar. «Otillgångarna» uppstår inte på grund av funktionshindret, utan på grund av omgivningens attityd. Främst bland otillgångarna är den dåliga självkänslan. Slarvig, lat och dum - så såg Carina Ikonen Nilsson på sig själv långt upp i vuxen ålder. Inte bara dum - hemligen trodde hon att hon gick omkring och dolde ett förståndshandikapp. När hon långt om länge fick sin diagnos, började förlåtelseprocessen mot henne själv - inte helt utan hjälp av Kay Pollak och hans böcker. Med ökande självkänsla fick hon upp ögonen för ADHDs - «kretivitetsgenens» - tillgångar. Här förmedlar hon frikostigt insikter och tillkortakommanden, tankar och historier. Det handlar om förödmjukelser, svek och revanch, om kaoset kring ett husvagnsköp samt om väldigt många glömda gympapåsar. Men mest handlar det om de barn som nu växer upp, och bemöts på ungefär samma sätt som författaren själv på 70-talet. Skall vi lyckas bemöta dem med acceptans? Under läsningen gror vissheten, att ett samhälle som är bra för ADHD-are är bra för alla. Välkommen in i Carina Ikonen Nilssons värld! Där är ingenting förskönat eller överdramatiserat. Det är som det är, för att... det bara blev så. /Maria Vernersson