sprickor och andra sprickor

För tre år sedan utkom Karl-Johan Stigmarks bok various parts corners world på OEI editör. Om den boken skrev vi då bland annat: "[Duchamps] definitioner av det "infra-tunna" är en av många möjligaingångar ("det möjliga är någonting "infra-tunt", skriver också Duchamp) till Stigmarks va [...]
Visa längre beskrivning

För tre år sedan utkom Karl-Johan Stigmarks bok various parts corners world på OEI editör. Om den boken skrev vi då bland annat: "[Duchamps] definitioner av det "infra-tunna" är en av många möjligaingångar ("det möjliga är någonting "infra-tunt", skriver också Duchamp) till Stigmarks various parts corners world. Här handlar det om olika försök att definiera "im/material", att förstora eller dokumentera skeenden som i princip inte låter sig dokumenteras: minimala eller osynliga övergångar, avstånd och små systemkrascher. [...] Å ena sidan finns här "dokumentationer" av fluxuslika verk/events: konstnären sopar en parkeringsplats och planterar detta material med hjälp av vatten och näringsmedel i sin ateljé; konstnären släpper pappersark i en bäck för att sedan samla upp dem och fotografera dem torkade och staplade. Å den andra sidan finns här dokumentationer av damm och andra överblivna vardagsrester försedda med "irrationella anteckningar", hörn i tömda institutionslokaler eller hemmiljöer ("me and all my corners"), sladdar och snören ("the connection that links the various parts together"), ett finger som pekar på en punkt som är för liten för att kunna urskiljas med blotta ögat..." Nu återkommer Stigmark med två nya böcker på OEI editör, sprickor och andra sprickor och fläckar, ord, som på samma gång kopplar tillbaka till various parts corners world och signalerar någonting nytt och mer materialiserat, även om denna materialisering alltid sker på en sprickornas och fläckarnas - accidensernas - mikronivå. Som Stigmark själv skriver om sina nya böcker: sprickor och andra sprickor: En morgon när ljuset strilar genom mitt fönster. En betraktelse över alla de krackeleringar, flagor, överlappningar, hålrum, glipor, öppningar, bristningar, rämnor, klyftor, revor, skåror, rispor, rännor, skrevor, glapp, läckor, springor, brott, rupturer, frakturer och sprickor som finns i taket i mitt sovrum... omöjliga att få ihop, de är för många. De är helt enkelt "sprickor och andra sprickor". fläckar, ord: "förflyttning av en fläck till annan plats" I början av nittiotalet reste jag till Budapest vid floden Donau i samband med en utställning. Där påbörjade jag ett arbete där den vita korrigeringsfärgen tip-ex fick täcka över bokstäver i olika böcker. Till en början var detta tidskrävande arbete tänkt som en korrigering av felskrivna ord, men samtidigt uppstod också ny visuell syntax som liknade den punktskrift som Louis Braille uppfann för blinda. Fläckar och ord förenade i ett chiffer, någonting som ger sken av att vara någonting som det inte är, eller som döljer sin verkliga innebörd. I detta verk, "förflyttning av en fläck till annan plats", dokumenteras en förflyttning av någonting närmast obetydligt: en fläck på ett bord. Det rör sig alltså om en fokusering av det lilla och ofta obeaktade, ett försök att ge det ett annat, eget, rum. "mistake in office" Blindkartor, fläckar, blåmärken och andra märken, skavanker, utslag, en kvissla, en klick, en olyckshändelse på kontoret", en kvarlämnad rest. Ett uppmärksammande av någonting bortträngt, av en olyckshändelses minimala men materiella och störande spår. Blob, blot, brand, dirt, discoloration, filth, fleck, grease, grime, mark, smear, smirch, soil, spot, stigma... "late-check-in-pistachio-for-danube-vienna" Några år senare återvände jag till Donau, men denna gång i Wien, dit jag rest från mitt kök i Stockholm. Jag hade med mig ordet "hello" format av pistageglass. Ordet placerades längsmed floden. I katalogtexten till utställningen "clean and sane" skrev Maria Lind: "När han skriver väl valda ord och korta fraser i glass som får smälta på plats, och låter den smetiga fläcken ligga kvar, förvandlas det läckra på kort tid till något äckligt. Det leder tankarna till Jean Paul Sartres idé om att klibbighet - det som vi inte snabbt och lätt kan torka bort och bli av med är lika motbjudande som smuts eftersom vi inte kan styra över den. Redan små barn känner enligt Sartre avsky for det klibbiga. Men mer än så: gränsen mellan mig och det klibbiga luckras upp och hotar min identitet. Jag vet inte längre var jag slutar och det där andra tar vid."