Hennes titellösa februari lägger vikt vid saker

Hennes titellösa februari lägger vikt vid saker är Anna-Maria Ytterboms andra bok. Liksom i hennes förra bok (En film om Firman och Hannas vad: Stillbilder etc., OEI editör, 2006) ställs läsaren inför ett påtagligt hot om destruktion av kroppen. Då rörde det sig om förstörelse som samt [...]
Visa längre beskrivning

Hennes titellösa februari lägger vikt vid saker är Anna-Maria Ytterboms andra bok. Liksom i hennes förra bok (En film om Firman och Hannas vad: Stillbilder etc., OEI editör, 2006) ställs läsaren inför ett påtagligt hot om destruktion av kroppen. Då rörde det sig om förstörelse som samtidigt var en mediering eller remediering. Den läsare som valt titelns Hanna som huvudperson i sin resa genom boken, fick vara med om en textteater av glest satta strofer, en kurragömmalek, en mord- och maffiahistoria. Kroppen beskars och hindrades i sin bestämning i tid och rum, främst genom att iscensättas som del av filmsekvenser och stillbilder.

De möjliga kroppar och subjekt som trots allt rörde sig i dikterna skiktades, förtunnades och spreds ut genom många möjliga uppenbarelseformer. Det var denna skiktning som till slut skapade det rum, det tänkande och de många perspektiv som fanns här.

I Hennes titellösa februari lägger vikt vid saker är det annorlunda. Där upprepning av satser (som den återkommande kapitelrubriken »Firmans garn«) i debuten konnoterade klipp, rewind, snap shot, close up osv., ger liknande grepp i den här boken effekten av cirkulärt tvång, fastlåsning, instängdhet, orörlighet, insnävning. Den enhetliga tematiken (»vikt« ? »veck«) håller textens förvandlingspotential i ett till synes »dödligt« grepp boken igenom. Långt från minnesanteckningens, filmens eller fotografins traditionella vittnesbörder, tycks vi istället djupt nedsänkta i den överviktiga underklasskroppens oskrivbarhet, depression och eviga amnesi.

Hennes titellösa februari lägger vikt vid saker. Tynger ner och fördröjer. Skarvar, fransar, veck, även på detta vita på kartan ? gränser som märks ut men som framför allt pekar bort från det mediala och medieringen, mot realia. Är det detta som är »verkligheten«? Att vi står med fett upp till armhålorna och är nästintill orörliga? Men att det ändå är just överflödet som ska sätta oss i rullning, bygga upp nya ekonomier, utväxlingar, möjligheter och relationer? Någonting har satts igång som kommer att skapa oro och ändring.