En levande gosse

VARNING!

Kära bokvän. Tänk dig noga för innan du bestämmer dig för den här boken.

En levande gosse är visserligen min bok om mitt liv, men där slutar alla jämförelser med andra memoarer. Sådana ska, enligt Nationalencyklopedin, bestå av skildringar av det förflutn [...]
Visa längre beskrivning

VARNING!

Kära bokvän. Tänk dig noga för innan du bestämmer dig för den här boken.

En levande gosse är visserligen min bok om mitt liv, men där slutar alla jämförelser med andra memoarer. Sådana ska, enligt Nationalencyklopedin, bestå av skildringar av det förflutna, grundade på författarens egna hågkomster av privata upplevelser eller historiska händelser.

Memoarer ska vara långa och tråkiga och bestå av en till synes oändlig uppräkning av tråkiga mostrar och fastrar och tremänningar och diverse andra tråkiga människor som den tråkige författaren mött på sin tråkiga jordevandring.

De memoarer du just nu står och håller i din hand uppfyller på intet sätt dessa krav. Den består av ett antal korta, snärtiga, självironiska och om jag får säga det själv vansinnigt roliga kapitel ur mitt brokiga liv. Mostrar, fastrar och andra tråkmånsar som inte har nån festlig poäng i ändan är obönhörligen portade.

Och det var väl inte det du hade tänkt dig?



Malmö i januari 2010

Åke Cato, författare

Åke Cato, som nu alltså fått för sig att bestiga parnassens höjder, föddes någorlunda nyligen i Malmö. Efter otaliga misslyckade försök att i denna stads skolor få ett genomsnittsbetyg över BC som var den tidens IG beslöt han en dag på det glada sextiotalet att istället söka sin lycka i Stockholm.

Där gick det honom bättre i händerna. För att göra en kort historia lång etablerade han sig först som redakt- och kåsör i den kolorerade kvällspressen. Därefter snodde han genom bedrägerier och taskspel åt sig några attraktiva timmar av teves bästa sändningstider.

Snart hade Åke Cato, som nu inte längre var någon ungdom, nått ärones tinnar. Han blev kändis, tjänade lådvis med pengar, umgicks med hummer och champagne och muntra damer, åkte karusell på Gröna Lund och fick bästa bordet på Hamburger Börs.

Men en dag grep svårmodet och ruelsen hans hjärta. Var väl detta ytliga liv allt? Nej, svarade han sig själv och började skriva en bok. Den är vad Cato på sitt något veliga sätt säger hans memoarer men ändå inte, hans självbiografi men ändå inte.