Körteljakten : en medicinsk historia

En spännande och välskriven resa genom medicinhistorien.

Då en ung läkarstudent i Uppsala år 1877 upptäckte ett nytt organ hos människan, som han gav namnet paratyroidea, började en upptäcktsresa utan karta, med ovana sjöfarare och med vaga föreställningar om den slutliga dest [...]
Visa längre beskrivning

En spännande och välskriven resa genom medicinhistorien.

Då en ung läkarstudent i Uppsala år 1877 upptäckte ett nytt organ hos människan, som han gav namnet paratyroidea, började en upptäcktsresa utan karta, med ovana sjöfarare och med vaga föreställningar om den slutliga destinationen. Kartläggningen av bisköldkörtlarnas betydelse blev till ett medicinskt pussel med många bitar. Några av medicinhistoriens mest framgångsrika forskare och läkare bidrog till vår nuvarande kunskap om dessa körtlars livsviktiga funktion och om deras sjukdomar. Men vad har detta med den indiska noshörningen att göra?

Recension

(Läkartidningen Nr 1-2 2010)

För 130 år sedan satt en ung medicine kandidat på anatomiska institutionen i Uppsala och dissekerade hundar. Han noterade då att det på sköldkörtelns yta fanns några grynformade bildningar vars mikroskopiska utseende var helt annorlunda än sköldkörtelns. Så småningom utförde kandidaten ytterst detaljerade undersökningar av dessa gryn hos flera olika species, inklusive människa, och kunde fastställa att det var ett nytt organ han upptäckt. Eller kanske rättare sagt återupptäckt, eftersom de påtalats, men inte systematiskt beskrivits, av ett par andra forskare tidigare.

Kandidaten, vars namn var Ivar Sandström, kallade grynen för para­tyreoidea.

Vad paratyreoidea skulle ha för funktion visste varken Sandström eller andra samtida. I dag har vi detaljerade kunskaper om kalciumjonens centrala roll i regleringen av en mängd kroppsfunktioner. Vi vet en uppsjö av mole­kylärbiologiska detaljer om para­tyreoideacellens receptorer och regleringsprinciper, vi känner parathormonets exakta kemiska uppbyggnad och det finns hyllmeter av studier om hyper­paratyreoidismens kliniska bild och behandling.

Om denna långa resa från kandidat Sandströms dissektionsarbete till dagens molekylärbiologiska forskning om GPCR-receptorer har nu kirurgprofessorn Jörgen Nordenström skrivit en fa­scinerande bok med den fyndiga titeln »Körteljakten«. Det är en bok som verkligen är en fröjd att läsa; spännande, läro­rik och med ett klart och personligt språk.

Nordenström har utfört ett omfattande och imponerande forskningsarbete i bibliotek och arkiv för att finna stoff till sin bok, inte minst bildmaterialet är mycket roligt att se.

Jörgen Nordenström är, sin specialitet till trots, en renässansmänniska med breda intressen inte minst i skönlitteraturen och har vid Karolinska institutet varit en av föregångarna till att introducera humaniora i medicin­utbildningen. Detta, hans intresse, avspeglar sig också i den här boken.

»Körteljakten« är ingen konsekvent vetenskaplig långuppsats om kalcium och paratyreoidea utan mer en svindlande långdans som ringlar sig in i alla möjliga rum där Nordenström har funnit något spännande att visa. Det är denna finurliga berättarglädje som är bokens styrka och som gjort att jag redan träffat flera kollegor, utan professio­nellt intresse av endokrinologi eller endokrinkirurgi, som sträckläst boken.

»Körteljakten« är medicinhistoria när den är som bäst; den samlar ihop pusselbitar från kända och okända håll, lägger dem samman och kan på så sätt visa upp ett mönster, en utvecklings­linje som man inte själv riktigt förstått. Samtidigt ger den en tydlig illustration av hur dagens förståelse av biologiska förlopp vilar på många tidigare enskilda forskares vedermödor.

Läs den!