Ett fall för krigsrätten : en berättelse om det svenska fälttåget i Tyskland 1813-14 ur Clas Livijns synvinkel

Vårt sista krig och fredsslutet i Kiel kunde ha blivit omskrivet och firat jubileum i år, 2014. Men det för Sverige betydelsefulla kriget har överhuvudtaget sällan blivit stoff för litteratur. Ulf Grans roman har titeln Ett fall för krigsrätten därför att dess röda tråd är avslöjandet [...]
Visa längre beskrivning

Vårt sista krig och fredsslutet i Kiel kunde ha blivit omskrivet och firat jubileum i år, 2014. Men det för Sverige betydelsefulla kriget har överhuvudtaget sällan blivit stoff för litteratur. Ulf Grans roman har titeln Ett fall för krigsrätten därför att dess röda tråd är avslöjandet av en korruptionssaffär inom intendenturen. Handlingen följer annars ett års fälttåg i spåren och ger omväxlande bilder från hela förloppet. Tonvikt får bilden av kronprinsen Carl Johan Bernadotte och hans taktik mot sin förre mästare, Napoleon. Som en av de allierade makternas befälhavare över svenska och vissa tyska och ryska trupper lyckades Bernadotte genomdriva sitt mål, svensk seger över det Napoleonvänliga Danmark och svensk union med Norge. Den dominerande personen, med vars ögon allting skildras, är Clas Livijn, som dels betraktades som den stora förhoppningen inom "romantisk" svensk litteratur, dels följde hela fälttåget som auditör, jurist vid sitt regemente. Livijn skrev personliga, mot kriget kritiska brev hem. Dessa brev är en av romanens källor, framför allt genom sin lätta och själsvåldiga ton. Som pacifist kämpar han mot "Sankt Göran", för honom en sinnebild för besinningslös krigslystnad. Romanen formar sig till ett porträtt av Livijn, som bredvid sitt ämbete intresserade sig för all tysk kultur: mentalitet, teater, litteratur, konst och gör kvicka och träffande iakttagelser på alla områden. På det personliga planet skildras han i sin passion för en tysk skådespelerska och i den kris han genomgår när han i sin kamp mot korruption tvingas dra in en vän, som också varit hans mäktigaste beskyddare. Romanens stoff är allvarligt nog, men med Livijns självkritiska och smidiga karaktär som förebild är romanen också oavbrutet underhållande.