Grisguden, vulkangudinnan och hövisk kärlek

I mötet mellan en vetgirig, påläst kvinna och en kunnig manlig historiker tränger berättelser om hawaiianska myter och legender fram, jämte föreläsningar om kung Arthur och medeltida riddare, tillsammans med beskrivningar av Mariadyrkan och hövisk kärlek. Kvinnan har bland annat översatt [...]
Visa längre beskrivning

I mötet mellan en vetgirig, påläst kvinna och en kunnig manlig historiker tränger berättelser om hawaiianska myter och legender fram, jämte föreläsningar om kung Arthur och medeltida riddare, tillsammans med beskrivningar av Mariadyrkan och hövisk kärlek. Kvinnan har bland annat översatt keltiska riddarromaner och studerat förhållandet mellan vulkangudinnan Pele och grisguden Kamapuaa på Hawaii. Mannen har fördjupat sig i riddarromantik och historier om Den svarta madonnan.
De två, som träffas i en bar, närmar sig varandra genom sina gemensamma intressen och tycke uppstår. Hon tar del av hans utläggningar beträffande medeltida kärleksrelationer och han lyssnar på hennes föredrag om Hawaii och fantasifulla berättelser om en flicka som seglar med kapten Cook. Vid sidan av och under de intellektuella framställningarna åtrår de varandra.

Fil. dr. Tina Hamrin-Dahl är religionshistoriker. Hon disputerade 1996 på en avhandling om japanska religioner med Dansreligionen i centrum och har sedan dess forskat i hawaiianska myter, keltiska legender och riddaräventyr. Författarens nuvarande forskningsprojekt omfattar de häxprocesser som ägde rum i Nederländerna under 1500-talet.

Recension ur DN
Exotiskt så det förslår
Det är möjligt, för att inte säga troligt, att även den mest bildade av läsekretsar inte har särskilt detaljerade kunskaper om de komplicerade konflikterna mellan vulkangudinnan Pele och grisguden Kamapua'a på Hawaii. Ömsom var dessa gudomar gifta, ömsom dödsfiender. Och redan deras yrken, vulkangudinna och grisgud, är väl så fantasieggande.
I behagligt anspråkslös form låter oss Tina Hamrin-Dahl få chansen att reparera luckan. Hon är fil dr i religionshistoria på den japanska dansreligionen Odorishukyo på Hawaii och kom därmed att forska vidare kring hawaiianska myter. Bland mycket annat hittade hon en vilsekommen teol stud från Uppsala vid namn Abraham Fornander, som 1831 gick till sjöss och sedan i land på Hawaii, där han gifte in sig i den lokala societeten. Ingen dålig historia.
Nu har Tina Hamrin gjort något klokt och efterföljansvärt. Hon har skrivit en liten bok (Grisguden, vulkangudinnan och hövisk kärlek, Timikoförlaget) som dels är en (eller möjligen två) romaner, dels en redovisning i varierande former av hennes forskningar. Ramberättelsen är mötet mellan två forskare av motsatt kön och deras utbyte av varann på olika plan. De berättar, föreläser och läser högt om intressanta saker de kommit på. Tycke uppstår.
Eftersom Tina Hamrin är en flitig forskare spänner hon över vida fält.. Humanistisk forskning är bra; man fördjupar sig helt enkelt i vad man finner intressant. Som framgår av boktiteln behandlas även trubadurlyrik och hövisk kärlek vid medeltida franska hov, plus som påbröd Kung Arthur och riddarna kring runda bordet, vilket passar bra när Tolkien och Sagan om ringen åter har högsta prioritet. Den mystiska Svarta madonnan är också med på ett hörn.
Avslutningsvis bjuds på början av en roman om en 11-årig flicka från Uppsala, som lyckas resa med åtskilliga fartyg och som vi skils från när hon är ute i Söderhavet med Kapten Cook. I Uppsala var hennes närmaste kompis en mamsell Malmstedt, fornamn Anna Maria, som aldrig nämns i texten under sitt namn som gift. Att det handlar om Anna Maria Lenngren får man vänligen veta själv.
Kapten Cook är ute på sin tredje resa. Han hälsas välkommen åter i Australien och har inte hunnit bli ihjälslagen av lokala krafter på Hawaii 1779. Fortsättning följer alltså. Man har intrycket att författaren tänker låta lilla Maria återvända till Sverige och umgänget med fru Lenngren. Men det är bäst att inte spå. Idén att berätta exotiska och romantiska historier med full vetenskaplig exakthet har Tina Hamrin-Dahl genomfört på ett högst angenämt och behagligt sätt. Hon förmedlar kunskaper utan att tynga ner läsaren och får gärna fortsätta i genren och inspirera andra forskare att göra likadant. Det är en behagligt lättsam form av populärvetenskap som författaren kommit på.
Hon uppger sig för närvarande vara i gång med ett projekt om otäcka (eller kanske bara olyckliga) häxor i Nederländerna på 1500-talet.
Troligen är det nästa ämne för en roman. Fast det dröjer. Författaren har ägnat sig åt att översätta keltiska riddarsagor direkt från kymriska och går för närvarande några kvällar i veckan och lär sig nederländska, vilket språket numera kallas i stället för holländska och flamländska.
Kanske blir det dessutom lite plats för Söderhavet även i fortsättningen.
Bo Åkermark i DN 4/12-01