Anteckningar från underjorden

Fjodor Dostojevskijs oerhört intensiva berättelse Anteckningar från underjorden i nyöversättning och med efterord av Bengt Samuelson.

Detta är ett av Dostojevskijs mest omtalade verk. Huvudpersonen är en fyrtioårig man som inte kan förlika sig med att världen omkring honom är fö [...]
Visa längre beskrivning

Fjodor Dostojevskijs oerhört intensiva berättelse Anteckningar från underjorden i nyöversättning och med efterord av Bengt Samuelson.

Detta är ett av Dostojevskijs mest omtalade verk. Huvudpersonen är en fyrtioårig man som inte kan förlika sig med att världen omkring honom är förljugen och idiotisk. Det mesta retar gallfeber på honom. Han är en outsider, en obekväm enstöring på sin arbetsplats, han är den som inte står ut med att se alla dessa översittare spatsera på gatan. Särskilt en officer som skramlar med sin sabel väcker hans oförblommerade ilska. Till slut får han nog.

I porträttet av denne tvärvigg, denne besvärlige särling, denne man med orimligt höga anspråk på allt och alla har Dostojevskij gestaltat både konstens och samhällets eviga och mest olösliga problem - detta att de vackra idealen i själva verket är ouppnåeliga, att allt istället handlar om att hitta en acceptabel roll i det bristfyllda, hitta ett godtagbart sätt att ta sig helskinnad igenom vardagen.

Dostojevskij varken skönmålar livet eller fördystrar det. Dostojevskijs blick är klar.I hans molande mörker finns alltid en strimma av ljus, en strimma som är skir och tunn men så klar att den rentav bländar...

I prostituerade Lisa ser huvudpersonen en frände:

"Människor dricker ju av förtvivlan: och jag har kommit hit av samma orsak - av förtvivlan. Tala då om för mig vad poängen är med detta? Du och jag var tillsammans alldeles nyss, och under hela tiden sa vi inte ett ord till varandra, och inte förrän efteråt började du studera mig ingående som om du varit mindre vetande, och jag gjorde detsamma med dig. Är detta verkligen kärlek? Är det på det viset två människor ska komma samman? Det är vidrigt, varken mer eller mindre!

- Ja! instämde hon hastigt i vass ton.

Jag blev förvånad över detta hastiga Ja. Kunde det betyda att samma tanke hade kretsat i hennes huvud alldeles nyss när hon betraktade mig? Kunde hon rentav äga en egen tankeförmåga? 'Herregud, det var inte illa, då finns här kanske någonting som förenar oss', tänkte jag."