Den befriade familjen

1994 är Josefin Olevik 17 år och skriver brev till sig själv. Posten lägger det på vänt, 20 år senare kommer det fram. Nu, som 37-åring läser hon: 

Jag tror på en sak: kärleken. Att bli älskad. Jag har ännu inte upplevt det och har svårt att tänka mig att jag någonsin kommer [...]
Visa längre beskrivning

1994 är Josefin Olevik 17 år och skriver brev till sig själv. Posten lägger det på vänt, 20 år senare kommer det fram. Nu, som 37-åring läser hon: 

Jag tror på en sak: kärleken. Att bli älskad. Jag har ännu inte upplevt det och har svårt att tänka mig att jag någonsin kommer att få uppleva det. När jag läser detta brev hoppas jag att jag är nöjd om jag har en familj och att jag är älskad och älskar min man.

Det mesta slår in. Hon är älskad, hon har en familj ? men hon har ingen man. Det blir utgångspunkten för hennes mycket personliga reportage om hur denna familj blev till, och hur många andra familjer, av alla de olika slag, blir till, och har blivit till. Hon drar en drastisk slutsats: »jag är lyckligt gift med staten«. Det är staten som gjort och gör det möjligt för de nya familjerna att existera. Den kvinna som valt att skaffa barn utan far diskrimineras inte längre av staten och från den 1 april 2016 får hon också rätt till assisterad befruktning här i Sverige.

Men staten vet inte hur det känns. Vad säger barnen? Vad säger morfar? Vad blir det av mannen? Ingen verkar ha något emot att familjen befrias, men betyder det också lycka?

Josefin Olevik berättar om barnlängtan, om anonym befruktning, om dem som befruktar anonymt och om sitt eget barns undran.