Knut Fraenkel - den anonyme deltagaren i Andrées polarexpedition

Denna bok är en slags «upprättelse». Det är en biografi över Knut Frænkel, vilken baseras på ett unikt dokumentärt material i såväl text som bild. Paris 11 mars 1897. Han var svensk civilingenjör, 27 år gammal. Kortet som ses ovan fick han av ballongföraren Henri ­Lachambre som skri [...]
Visa längre beskrivning

Denna bok är en slags «upprättelse». Det är en biografi över Knut Frænkel, vilken baseras på ett unikt dokumentärt material i såväl text som bild. Paris 11 mars 1897. Han var svensk civilingenjör, 27 år gammal. Kortet som ses ovan fick han av ballongföraren Henri ­Lachambre som skrivit sitt namn och på baksidan intygat att Frænkel gjorde denna uppstigning. Frænkel var i Paris för att vänja sig vid att färdas i luftballong. Det fanns ett viktigt skäl. Han hade utsetts till deltagare i S A Andrées till sommaren 1897 planerade färd från Spetsbergen mot Nordpolen. Efter avfärden 11 juli 1897 förblev männens öde okänt i 33 år. 1930 upptäcktes av en slump expeditionens sista läger på Vitön. De tre männen tvingades efter en ballongfärd på ett par dygn landa på isen och därefter för att försöka rädda livet vandra i nästan tre månader under vidriga förhållanden. Allt var förgäves. Det finns en märklig omständighet. Knut Frænkel, en av de tre tappra, har förblivit närmast helt okänd. Det har skrivits mängder om Andrée, mycket om Nils Strindberg - de båda andra i expeditionen - men om Frænkel endast fem sidor i en minnesskrift utgiven 1906. Författaren har besökt Svalbard vid två tillfällen, 1995 och 2010. Ingen som besöker denna trakt förblir oberörd. Det är magiskt att färdas i en helikopter som hovrar i en glaciär­skreva, då ljusspektrats alla färger framträder mot den vita ismassan. Det är förunderligt att under sommartid uppleva skillnaden mellan en mulen dag då allt upplevs grått, och att nästa dygn se solen stråla från en klarblå himmel och aldrig gå under horisonten. Hur uthärdar de bofasta den arktiska vintern, då solen under cirka 5 månader inte stiger över horisonten? Permafrosten som medför att alla ledningar och rör måste läggas ovan marken - definitivt ingen vacker syn. Ödsligheten. Man kan inte undgå att notera de kulörta husen i olika färger i huvudorten Longyearbyen. Är det ett försök att «betvinga» naturen - de snötäckta bergen, mörkertiden och den karga naturen? Knut Frænkel uttrycker, efter en närmast poetisk skildring av landskapet, sin upplevelse i ett brev till en kamrat på följande sätt: «Så växlar här uppe naturen ständigt från dystert vemod till storslagen skönhet». Magnus Carlsson (f. 1947) har tjänstgjort som läkare i 40 år men är nu pensionerad och ägnar tiden åt författarskap. Han har tidigare utkommit med två essäsamlingar: «Medicin­historiska promena­der» (2001) och «Från mjältbrand till Che Guevara» (2002) samt ett stort antal artiklar. Magnus Carlsson har under många år varit intresserad av Andrée-expeditionen. Han har bland annat ägnat sig åt de läkemedel som medfördes och höll 2006 en föreläsning inför Apotekarsocieteten i Stockholm om dessa. Denna hans tredje bok är en i text och bild omfattande biografi över Knut Frænkel, den första i sitt slag.