Regnkungen Henderson

Amerikanen Henderson, drygt femtio år, väger sina modiga hundra kilo och är värd sina modiga hundratusen dollar, bara i räntor. Han sjuder av vitalitet, som han aldrig lyckas få utlopp för, han lider av att han förnöter sitt liv till ingen nytta.

Henderson reser till Afrika, för [...]
Visa längre beskrivning

Amerikanen Henderson, drygt femtio år, väger sina modiga hundra kilo och är värd sina modiga hundratusen dollar, bara i räntor. Han sjuder av vitalitet, som han aldrig lyckas få utlopp för, han lider av att han förnöter sitt liv till ingen nytta.

Henderson reser till Afrika, för att finna sig själv och begrunda sin situation. Som gäst hos en primitiv stam blir han vän med den bildade unge hövdingen. Hans egen ställning blir närmast en halvguds sedan han till sin häpnad lyckats framkalla regn över den halvt förtorkade grödan. Den som effektivast undervisar honom i människans villkor är emellertid ett lejon. Förhållandet mellan djurens konung och den dollarstinne amerikanen är till en början en kraftmätning men övergår i en mystisk samhörighet som för Henderson innebär vänpunkten i hans liv.

När Regnkungen Henderson utkom i USA 1958 fick Saul Bellow lysande kritik. Henderson beskrevs som en pikareskhjälte i den stora traditionen. Släktskapen med både Odysseus och Don Quijote är påtaglig.

Illustrerad.

Översättning: Torsten Blomkvist.

"Henderson är släkt med de stora rastlösa sökarna och pikareska hjältarna i världslitteraturen. Men Bellow driver hjärtligt med den västerländska människans strävan efter självförverkligande genom att omge sin hjälte med ett kärleksfullt tragikomiskt skimmer.

När Henderson återvänder från Afrika gör han det inte som en hemingwaysk hjälte med ära och stora troféer; nej han återvänder med en liten lejonunge i band.

Regnkungen Henderson brukar av allvarstyngda kritiker betraktas som en av Bellows mindre lyckade böcker. Jag förstår dem inte. Den är hejdlöst rolig, ömsint och kraftfull en stor författares allvarliga skämt med den västerländska civilisationen."

Åke Leijonhufvud i Sydsvenska Dagbladet 30/11 1983