Lyrikvännen 3-4(2019)

Tema: temaFörfattaren och kritikern Fredrik Sjöberg recenserar ett antal tidskrifter i Aftonbladet den 21/4 och kommer in på ett resonemang om tema­nummer. Sjöberg gillar inte teman, skriver han. ?Hellre då blandad kompott, en loppmarknad?. Och visst kan det vara mastigt att ta sig an ett helt [...]
Visa längre beskrivning

Tema: temaFörfattaren och kritikern Fredrik Sjöberg recenserar ett antal tidskrifter i Aftonbladet den 21/4 och kommer in på ett resonemang om tema­nummer. Sjöberg gillar inte teman, skriver han. ?Hellre då blandad kompott, en loppmarknad?. Och visst kan det vara mastigt att ta sig an ett helt temanummer om, som i Sjöbergs exempel, löss, om en inte har ett särintresse för djuret i fråga. Men samtidigt ? och det är väl det fina med teman ? vidgas kanske ditt begrepp om just lusen. Hade du inte alltid trott att den bara var ett ointressant skadedjur utan sublima egenskaper? Inte visste du att den också? ja, vaddå?Här på redaktionen har vi haft ett ömsom kärleksfullt, ömsom irriterat förhållande till temanumret som idé. När vi för tretton år sedan började göra Lyrikvännen hade vi ofta ett sammanhängande tema för varje nummer. Vi ägnade oss åt Ekelöf, åt Estland eller åt färgen gult. Att jobba utifrån ett tema var inte minst en arbetsmetod: ett sätt att få styr på ett material eller driva arbetet framåt. Det kändes enklare, mer lätthanterligt att kontakta poeter och skribenter när grundfrågan redan var på plats. Vad har du för relation till Birgitta Stenberg? Kan du tänka dig att skriva en text?Men efter hand tröttnade vi en smula på upplägget. Var inte tema­tanken väldigt forcerad, förminskande rentav? En text har väl bäring, även om den inte omges av andra texter med samma tematik? Det går ju ändå inte att säga allt om en färg, en person eller en plats, så varför ha ett uttalat tema? Så gick tankegångarna. Kanske hade vi bara slut på intressanta ämnen? Som vanligt på den här redaktionen hamnade vi hursomhelst någonstans i åsikternas välsignade mittpunkt. Vi gillar helt enkelt teman ? när de är bra! ? men föredrar loppmarknaden ? om den har kvalitet!Det här numret av Lyrikvännen, vårt näst sista, är frukten av ett sådant medelvägstänkande. På bästa sätt fick vi en idé för ett tema då våra skribenter Anna Lundvik och David Zimmerman bestämde sig för att tillbringa några höstmånader i Italien. Vilken chans att få något intressant skrivet om detta fascinerande lyrikland! Resultatet av Anna och Davids vistelse blev intervjuer med fyra samtida italienska poeter ? Cristina Ubah Ali Farah, Valerio Magrelli, Elisa Biagini och Antonella Anedda ? och ett djupdykande ner i den italienska poesins belägenhet. Samtidigt fick vi möjligheten att an­lita några riktigt duktiga översättare av italiensk poesi ? Lars-Håkan Svensson och John Swedenmark ? som översatte, inte bara dessa fyra poeter utan också några till. Ida Andersen hade redan tidigare föreslagit att vi skulle publicera hennes och kollegorna Nina M Olsson och Cecilia Schwartz översättningar av två italienska poeter från nittonhundra­talet, och med Dennis Olssons intressanta analys av Anne Carsons Nox vidgades temat på ett oväntat sätt.Men om du, likt Fredrik Sjöberg, är en loppistyp, går du inte heller bet i detta nummer. Utöver de italieninspirerade texterna rymmer numret så skilda ting som Sten Wistrands porträtt av den ryske ­poeten Jevgenij Jevtusjenko, Hanna Nordenhöks omläsning av Ida Börjels Skåneradio, nyskriven poesi av Ulf Eriksson och Kristoffer Leandoer och sist men inte minst: riktigt bra lyrikkritik. Allt passar kanske inte alla, men något passar garanterat dig.Marie Pettersson