Lyrikvännen 2?3/2018

Vi blir alltid så glada här på redaktionen när någon av er läsare hör av sig med tankar om vårt arbete. Tidskriftsnumren, våra hjärtebarn, hur togs de emot av er? Vad såg ni? Vad saknade ni? Hur läste ni? Responsen från er hjälper oss att tänka kring kommande nummer och ger oss inspir [...]
Visa längre beskrivning

Vi blir alltid så glada här på redaktionen när någon av er läsare hör av sig med tankar om vårt arbete. Tidskriftsnumren, våra hjärtebarn, hur togs de emot av er? Vad såg ni? Vad saknade ni? Hur läste ni? Responsen från er hjälper oss att tänka kring kommande nummer och ger oss inspiration och arbetsglädje när det är tufft och stressigt här. Efter förra numret, som handlade om poeten Elsa Grave, hörde en av våra mest trogna läsare och prenumeranter av sig. Mycket fint nummer, tyckte hen, som inte hade läst Elsa Grave sedan 60-talet, och som nu fick en lödig och intressant påminnelse om detta viktiga lyriska författarskap. Men det fanns också en invändning mot vårt arbete generellt. Ibland, tyckte läsaren, verkade vi vända oss exklusivt till litteraturvetare och experter, snarare än till vanliga läsare. Alltför komplicerade och teoretiska texter stänger ut delar av läsarskaran, menade hen. Jag funderade väldigt mycket på det där. Att vilja tillgängliggöra lyriken, genom att introducera den och publicera den. Att inte medvetet stänga ute någon genom språkbruk eller teoretiska termer. Men samtidigt låta skribenter föra sina vindlande samtal om dikten på sina egna premisser. Poetiska, teoretiska, reflekterande, introducerande, personliga premisser. En forskare i litteraturvetenskap för kanske upp andra aspekter på bordet än en poetkollega eller en kritiker? Det kan också handla om vilken typ av diktare som avhandlas. En språkligt komplex poet som själv i stor utsträckning befattar sig med teorier och metoder kanske behöver en annan typ av genomlysning än en som skriver mer direkt? Svåra redaktionella frågor som vi brottas med dagligen. Detta dubbelnummer av Lyrikvännen rymmer hela spannet av texter ? korta introduktioner, poetiska reflektioner, rappa kritiska texter, genomlysande kritik, djuplodande teori. Och lika disparat är själva poesin i numret ? politisk, personlig, teoretisk, prosaisk, flödande, sparsmakad, reflekterande, rolig. Det känns faktiskt smått fantastiskt. Att poesi kan vara allt detta lämnar mig också med en erinran om vad den inte är. Allt det vi har privilegiet att välja bort. Vår trogne läsare påminde mig om en strof av Elsa Grave som pekar på poesins säregna plats i världen: Poesi är farligt det outsägliga hotar allt som är ofarligt som tryggheten som är så ofarlig att dess skyddande kulregn bevattnar massmördarskolor och fågelregn Marie Pettersson