Löpning : en världshistoria

Så länge vi har varit människor har vi sprungit. Människan är med sina långa ben, uthållighet och sin förmåga att svettas en naturlig långdistanslöpare. Inte lika snabb som många andra djur, men istället mycket mer uthållig.

I det forntida Egypten sprang faraon långt upp i [...]
Visa längre beskrivning

Så länge vi har varit människor har vi sprungit. Människan är med sina långa ben, uthållighet och sin förmåga att svettas en naturlig långdistanslöpare. Inte lika snabb som många andra djur, men istället mycket mer uthållig.

I det forntida Egypten sprang faraon långt upp i åldern för att bevisa sin vitalitet och bevara makten. Inkahärskarna i Peru hade ett stall av löpare som med stafett fraktade budskap och färsk fisk upp till 25 mil per dygn från kusten till solens son, inkan. I det antika Grekland sprang unga kvinnor nakna över åkrarna för att bli fertila. De skandinaviska vikingarna sprang i kapp med hästar, och i det medeltida Europa kunde löparyrket gå i arv från far till son.

Vi blev människor när vi började springa. Kanske måste vi fortsätta att springa för att förbli människor, så att vi inte stelnar till både fysiskt och mentalt. Moderna löpare tänker sällan på det, men de rör sig på samma sätt som våra förfäder gjorde i Afrika den gången de sprang över savannerna i kampen för överlevnad. Det är också något förföriskt enkelt med att springa. Något barnsligt som även vuxna lätt kan glädja sig över, en frihetskänsla som kan uppnås i princip överallt och som förstärks av vacker natur och frisk luft. Synen av en duktig löpare tilltalar även de som inte springer själva; en graciös flykt och ett perfekt muskulärt samspel, ett sätt att förflytta sig över Moder Jord som verkar så självklart. Så där borde vi röra oss, tänker vi.

Människan har sprungit i tiotusentals år, på jakt eller flykt, för överlevnadens skull. De äldsta historiska källorna berättar om heliga kungalopp i Egypten och Sumer och under flera tusen år var löparen en viktig förbindelselänk i fredstid. I krigstid dessutom slagfältets snabbaste ben, inte minst i det antika Grekland. I Europa var löpning underhållning på 1700- och 1800-talet, något som roade och fascinerade. När britterna införde tidtagning med angivning av sekunder och dessutom vadhållning blev sporten modern. Finland blev det första landet att använda löpning för att bygga upp en egen nationalkänsla. Och under krigsåren 1943-1944 samlades svenska folket runt tvekampen mellan Arne Andersson och Gunder Hägg.

Joggningsvågen som inleddes på 1960-talet räddade många hjärtan, men miljoner människor gav sig ut på vägar och stigar med olämpliga skor och utan förutsättningar att tåla ovana belastningar. Löpningen växte dock till en livsstil med tusentals deltagare i storstadslopp över hela världen. Och den i sammanhanget okända Grete Waitz kunde nästan som av en händelse sätta världsrekord i New York City Marathon 1978.

Thor Gotaas visar oss hela den fantastiska mångfalden i vad löpning är och har varit. Från historiska traditioner till modern 1900-talsidrott med löparstjärnor som Jesse Owens, Paavo Nurmi, Gunder Hägg/Arne Andersson och Grete Waitz.

Löpning - en världshistoria är en nästan osannolikt underhållande berättelse om en av mänsklighetens grundläggande färdigheter; att sätta ett ben framför det andra, och så fortsätta på samma sätt.

Thor Gotaas är en norsk författare och folklivsforskare. Han har skrivit flera uppmärksammade böcker, bland annat om Resandefolket och längdskidåkning. Under den dagliga löpturen i Nordmarka norr om Oslo känner han en meditativ glädje över att få använda kroppen ute i naturen. Idén till denna bok kom under en av träningsturerna. Löpning - en världshistoria är även under utgivning i England, Holland och Ryssland. Den är rikt illustrerad med ett 50-tal fotografier i s/v.