Den banala ondskan

När staten Israel den 23 maj 1960 inledde en rättslig process mot den före detta SS-officeren Adolf Eichmann väckte detta uppmärksamhet i hela världen, eftersom Eichmann betraktades som huvudansvarig för genomförandet "den slutgiltiga lösningen av judefrågan".

Hannah Arendt beva [...]
Visa längre beskrivning

När staten Israel den 23 maj 1960 inledde en rättslig process mot den före detta SS-officeren Adolf Eichmann väckte detta uppmärksamhet i hela världen, eftersom Eichmann betraktades som huvudansvarig för genomförandet "den slutgiltiga lösningen av judefrågan".

Hannah Arendt bevakade rättegången för tidskriften "The New Yorkers" räkning, och artiklarna publicerades sedan som bok - "Den banala ondskan" - som blev livligt diskuterad för sina kontroversiella ställningstaganden.

Ansatsen i "Den banala ondskan" ligger på flera plan. Arendt diskuterar hur rättegången mot Eichmann användes i politiska syften av den unga israeliska staten men framför allt avdemoniserar hon Eichmann. Denne var varken diabolisk till sin karaktär eller någon ideologisk fanatiker. Mannen som hade betraktats som den som utförde förintelsen var ingenting annat än en fantasilös byråkrat utan egna idéer och initiativ. Den dygd han satte främst var pliktuppfyllelse. Ondskan var, som bokens titel säger, banal.

Ur boken:

»Främst bland de större problem som Eichmann-processen ställde var den förutsättning som är gemensam för all modern lagstiftning, nämligen att brott förutsätter ont uppsåt. Den moderna juridiken är särskilt stolt över att den på denna punkt genomdrivit ett hänsynstagande till den subjektiva faktorn. Där detta uppsåt inte finns anser vi att inget brott är begånget, vilken anledningen än är till att någon saknar förmågan att skilja mellan gott och ont. Vi förkastar och anser till och med dom barbariska åsikterna ?att ett grovt brott kränker naturen och att själva jorden därför ropar efter hämnd, att ondskan kränker en naturlig harmoni som bara vedergällning kan återställa, att ett förorättat kollektiv uppfyller sin plikt mot den moraliska ordningen genom att straffa brottslingen? (Yosal Rogat). Ändå tror jag det är obestridligt att det var just dessa sedan länge glömda påståenden som var den ursprungliga orsaken till att Eichmann ställdes inför rätta och att de faktiskt var den främsta motiveringen till dödstraffet. Eftersom han var inblandad i och spelat en central roll i ett företag vars öppna syfte var att definitivt utplåna vissa ?raser?, måste han själv utplånas.»