Ränderna går aldrig ur

Om internatskoleliv, småstadsrasism och klasskillnader i 90-talets Sverige

Elin växer upp i det lilla samhället Gimo, med en mor som har tagit avstånd från sin överklassbakgrund. Under besöken hos mormodern i Stockholm får Elin inblick i det liv hennes mamma valt bort, ett annorl [...]
Visa längre beskrivning

Om internatskoleliv, småstadsrasism och klasskillnader i 90-talets Sverige

Elin växer upp i det lilla samhället Gimo, med en mor som har tagit avstånd från sin överklassbakgrund. Under besöken hos mormodern i Stockholm får Elin inblick i det liv hennes mamma valt bort, ett annorlunda, mer glamouröst sådant. Sedan faderns död och vännen Behnams flytt känner Elin sig ensam och hon börjar längta bort från tristessen i Gimo. Hon hittar en glansig broschyr om Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket och lockas avlöftet om gemenskap, vänner och lycka - allt det hon själv saknar. Elin får börja på skolan och inledningsvis älskar hon den nya tillvaron. Festerna, de nyfunna vännerna och känslan av samhörighet. Men livet på internatskolan är inte så okomplicerat som det först verkar. Snart visar det sig att många av hennes klasskamrater, trots sin privilegierade bakgrund och perfekta fasad, bär på egna trauman. Och ju längre tiden går, desto starkare reagerar Elin mot förnedrande initieringsriter, klasskillnader och hierarkiska ordningar. Hon känner sig klämd mellan två världar och blir alltmer osäker på vem hon är och var hon egentligen hör hemma. Tydligen måste hon välja sida, för att inte stå ensam kvar. Ränderna går aldrig ur är en stark utvecklingsroman som vill nyansera bilden av överklassens och internatskolans slutna värld. Agnes Hellström vill med sin roman visa att alla människor oavsett bakgrund, innerst inne är väldigt lika. Alla drivs vi av en önskan att vara del av något och av rädslan att stå utanför. "Ränderna går aldrig ur är en rolig, lättläst och välskriven bok."

Värmlands Folkblad

"Just klassosäkerheten; vacklandet, behovet av att sopa under mattan det som inte passar in, och den påföljande skammen, beskriver Agnes Hellström lyhört och bra."

Svenska Dagbladet