Strövtåg på Ölands Stora Alvar 2

Det finns en egendomlig dragningskraft i gamla, övergivna vägar. Igenvuxna och bortglömda av dagens invånare i byarna ligger de som stumma vittnesbörd om en svunnen tid när det, trots fulla arbetsdagar, inte var så bråttom. I vår tids motorvägstempo är det lätt att glömma bort att bilar [...]
Visa längre beskrivning

Det finns en egendomlig dragningskraft i gamla, övergivna vägar. Igenvuxna och bortglömda av dagens invånare i byarna ligger de som stumma vittnesbörd om en svunnen tid när det, trots fulla arbetsdagar, inte var så bråttom. I vår tids motorvägstempo är det lätt att glömma bort att bilar och asfalterade vägar inte har varit det normala i kommunikationernas historia. Bilismen är ett enda futtigt andetag, och det första man måste tänka bort när man börjar sin vandring ut på Stora Alvaret för att finna spåren efter de för länge sedan övergivna alvarvägarna.Det är härute som den verkliga historien om det urgamla behovet av att färdas står skriven i blanknötta kalkstenshällar, hålvägar som under århundraden av transporter skurits ner i alvarets moränbäddar, meterbreda korridorer som tokdjungeln ännu efter hundra år inte har orkat sluka i sin yviga, gröna famn. Sedan stenåldern har människan varit hänvisad till att vandra och åter vandra innan transporterna kunde underlättas av ridhästar, oxdragna vagnar och hästanspända kärror. Långsamt har människan färdats under större delen av sin historia. Yrkesresenärer som den berömde fortifikationsingenjören Erik Dahlberg reste på 1600-talet högst ett par mil om dagen...