Fotografi

Ingen - jag säger ingen! - kan förhålla sig likgiltig till en inbunden samling av Mats Anderssons bildkonst.

Frågor väcks: Är det här fotografi? Vad föreställer det? Vad menar fotografen? Och så - efter ett tag - faller underbara bitar på plats. Istället väcks minnen till liv [...]
Visa längre beskrivning

Ingen - jag säger ingen! - kan förhålla sig likgiltig till en inbunden samling av Mats Anderssons bildkonst.

Frågor väcks: Är det här fotografi? Vad föreställer det? Vad menar fotografen? Och så - efter ett tag - faller underbara bitar på plats. Istället väcks minnen till liv: »Ja, nu ser jag...«.

För egen del serveras jag den där upplevelsen jag önskar man erhöll varje gång vid besök på ett galleri, på en konsert, eller öppnandet av en ny bok: Känslan av »berörd förflyttelse«.

Än är det minnet av ett hjärtdunkande närmöte med en ivägbrakande älg, som återkallas från skogsstigens första stapplande ensamhetssteg. Än är det essensernas tunga myckenhet i kvällen, vid barndomens mandelblomsäng...

- Är det kanske just därför!?

Just på grund av att konstnären visar oss »känslan« av ett älgmöte; istället för ännu ett fotografiskt avbildat djurporträtt?

Berör vår fantasi så att vi verkligen kan urskilja sagobokens skogstroll?

Framkallar inom oss doftminnena från barfotaängen; där rådjuren betar i bakgrunden?

- Är det därför Mats Anderssons bilder skänker oss glädjen att plötsligt finna oss lyckligt försjunkna i vår inre tidskapsel?

Jag tror det. Och jag mottar tacksamt upplevelsen av

- Berörd förflyttelse.

Anders Geidemark