OSKE och livet i glädje och sorg

"- Jo du, min gosse, jag förstår nog vad du menar, börjar pappa. Vi får prata med Gamla-farmor om vinet sedan, Hugo, skrattar pappa. Sedan är det så också att långt, långt tillbaka i tiden härstammar vi från Folkungaätten.

Och medan pappa nu rätar upp sig mot stolens ryggstö [...]
Visa längre beskrivning

"- Jo du, min gosse, jag förstår nog vad du menar, börjar pappa. Vi får prata med Gamla-farmor om vinet sedan, Hugo, skrattar pappa. Sedan är det så också att långt, långt tillbaka i tiden härstammar vi från Folkungaätten.

Och medan pappa nu rätar upp sig mot stolens ryggstöd och sakta börjar berätta om vallonerna, fyller de alla noga fack efter fack med de rena äggen. Farmor flyttar, undan för undan de fyllda äggfacken, ner i den stora papperslådan. Stora, bruna, vita och beiga står äggen på raka led i lådan. Det är en vacker syn, tycker de alla. De är stolta över sina pyllor. Oske tycker att de har världens finaste och duktigaste höns.

- Jo, var va vi nu? Vallonerna, ja! Att vi är släkt med dem, det råder det inget tvivel om, säger pappa. Titta bara på hur svarta vi är i håret, morsan och vi, mina bröder och jag!

- Men det är väl fler som är svarta i håret, pappa, säger Ture.

-Men inte på det här sättet Ture, förstår du, säger pappa, nästan tillrättavisande. Vi är mörka i skinnet också!

- Men jag är inte mörk i skinnet, säger Ulla samtidigt som hon håller fram sin ena arm. Och jag har inte svart hår som Oske och Farmor och pappa och Ture. Erik och jag är bara brunhåriga. Och farbror Olle som är så ljushårig.

- Älskade barn, säger Farmor! Det gör ingenting. Vi är släkt i alla fall! Våra arv kommer från så många olika håll. Harald var alldeles vithårig när han var liten, må ni tro.

- Vallonerna kom från Belgien på 1600-talet. De var mycket duktiga hantverkare och särskilt var de duktiga med järnhanteringen, vid järnbruken alltså. Sverige behövde

duktiga mästersmeder på den här tiden och så började invandringen av vallonerna. I alla tider har människor vandrat omkring i världen, för att försörja sig och i hopp om att får det bättre.

Pappa gör en kort paus.

- Vi människor är väldigt mycket släkt med varandra, så det är verkligen sant att vi

alla härstammar från Adam och Eva, skrattar Farmor."

I denna tredje del av serien, tar BrittMarie Konradsson oss åter in i den värld vi

lärt känna, av vardag och äventyr i Oskes liv. Hösten och vintern bjuder på spännande händelser med såväl födelsedagsfest för gårdens stordräng Hugo, som berättelser om släkten från valloner och folkungar, till älgjakt och alla julens förberedelser. Sett genom en liten flickas ögon blir relationerna människor emellan, inte bara familj och vänner, utan mot alla hon möter och känner, en återkommande påminnelse om samhällets skillnader, bara några få årtionden tillbaks.

Genom Oske, som ser allt och bryr sig om det mesta, får vi vara med om livets allra svåraste ögonblick, när människor och djur kämpar för sina liv, men också hennesglädjeämnen och lyckliga stunder. Trots att en av de viktigaste människorna i Oskes liv inte längre finns, nämligen hennes mor, så är hon sin mammas lilla underbara dotter. Hennes mor är som en skugga, ständigt närvarande och för Oske en stor saknad, ett hål i bröstet, en brist i själen. Men livet går vidare och det blir inte så dumt trots allt.