Korrespondens 1926

»Rilkes brev är som en solbelyst mur, varma, fasta och mångskiftande. Pasternaks brev är känslosamma och analytiska, som ett forsande vattendrag. Tsvetajeva, slutligen, skriver språngartat med geniala kast mellan det vardagliga och det visionära. Hon vill inte flyta, hon vill flyga.«
< [...]
Visa längre beskrivning

»Rilkes brev är som en solbelyst mur, varma, fasta och mångskiftande. Pasternaks brev är känslosamma och analytiska, som ett forsande vattendrag. Tsvetajeva, slutligen, skriver språngartat med geniala kast mellan det vardagliga och det visionära. Hon vill inte flyta, hon vill flyga.«

Anders Olsson, GP

I mitten av april månad år 1926 uppstår som ett korsdrag tvärs över den europeiska kontinenten en brevväxling mellan tre av tidens största poeter. Den äldste av dem, Rainer Maria Rilke, befinner sig på ett sanatorium i Schweiz, redan märkt av den leukemi som den 29 december samma år kommer att ta hans liv. En dag inträffar ett brev från en djupt gripen Boris Pasternak, som i det unga Sovjetunionens Moskva brottas med den nya tidens krav och försörjningsbördan för familj och barn. Pasternak har från fadern i Berlin just fått den för honom överväldigande nyheten om att Rilke - »dikten själv« - är vid liv och dessutom har läst hans dikter, ett faktum som drabbar honom som »en elektrisk själskortslutning«. Han ber diktaren att inte slösa sin tid på honom, utan i stället, »som ett tecken på att jag hädanefter får skriva till Er«, sända Duinoelegierna med dedikation till hans »största och förmodligen enda väninna«, den ryska poeten Marina Tsvetajeva, som lever i djup misär i emigrationens Paris. Rilke uppfyller omedelbart Pasternaks önskan och skriver till Tsvetajeva, och därmed inleds en av 1900-talets viktigaste brevväxlingar.

Boken innehåller nära 60 brev, samt Boris Pasternaks »Några teser« (1918, 1922), Rainer Maria Rilkes »Elegi till Marina Tsvetajeva-Efron« (1926; tolkning av Ernst Brunner) och Marina Tsvetajevas prosatexter »Din död« (1927), »Några brev av Rainer Maria Rilke« (1929), samt två långdikter, »Försök till ett rum« (1926; tolkning av Dan Gustavsson och Ola Wallin) och »Nyårsbrevet« (1927; tolkning av Dan Gustavsson och Ola Wallin).