Normalisering och kategorisering : Om handikappideologi och välfärdspolitik i teori och praktik för personer med utvecklingsstörning

Personer med utvecklingsstörning är ofta i livslångt beroende av samhällets stöd och hjälp, ett beroende som också medför en stor utsatthet vid förändringar. När kommunerna på 1990-talet övertog ansvaret för särskolan och omsorgsverksamheten från lands [...]
Visa längre beskrivning

Personer med utvecklingsstörning är ofta i livslångt beroende av samhällets stöd och hjälp, ett beroende som också medför en stor utsatthet vid förändringar. När kommunerna på 1990-talet övertog ansvaret för särskolan och omsorgsverksamheten från landstingen var det en förändring som bland annat förväntades underlätta förverkligandet av den handikappideologiska principen normalisering. Vad har då hänt efter kommunövertagandet, har normalisering uppnåtts och hur kan man mäta det? Det är några av de frågor som Magnus Tideman försöker besvara genom en flerårig studie av levnadsvillkoren för barn och vuxna med utvecklingsstörning i Hallands län.

Under arbetet med studien om kommunaliseringens konsekvenser uppmärksammades att antalet elever i särskolan ökade kraftigt. Den oväntade ökningen föranledde en intervjustudie med föräldrar till barn som blivit inskrivna i särskolan som s. k. individuellt integrerade elever. Utifrån föräldrarnas erfarenheter av orsaker och konsekvenser analyseras och diskuteras särskolans expansion under 1990-talet. Nedskärningar i grundskolan, kombinerat med individuella förklaringsmodeller till avvikelse, har lett till en ökad social kategorisering av elever med skolsvårigheter. Att det blir fler elever i särskolan kan ses som en illustration av hur handikapp skapas, något som får konsekvenser för såväl individer som skolan.