Datalagring, EU-rätten och svensk rätt. Ds 2014:23

De svenska reglerna om lagring och utlämnande av trafikuppgifter strider inte mot EU- eller europarätten. Det konstateras i en analys som gjorts för att EU-domstolen i april ogiltigförklarade det så kallade datalagringsdirektivet.

EU-domstolen har i sin dom pekat på ett antal omständig [...]
Visa längre beskrivning

De svenska reglerna om lagring och utlämnande av trafikuppgifter strider inte mot EU- eller europarätten. Det konstateras i en analys som gjorts för att EU-domstolen i april ogiltigförklarade det så kallade datalagringsdirektivet.

EU-domstolen har i sin dom pekat på ett antal omständigheter som tillsammans lett domstolen till slutsatsen att direktivets reglering inte lever upp till EU-rättens krav på proportionalitet. Därför har direktivet bedömts vara ogiltigt. Domstolen har dock inte uttalat sig om giltigheten av nationella regler. Sten Heckscher bedömer att skyldigheten att lagra trafikuppgifter enligt svenska regler inte är oproportionerlig. Lagringstiden är i Sverige begränsad till sex månader och omfattar uppgifter som är nödvändiga för att förebygga, förhindra och utreda brott. Han pekar vidare på att det i svensk rätt, till skillnad från i direktivet, finns tydliga regler om villkoren för att lämna ut lagrade uppgifter. Skyddet för de uppgifter som lagras är också mer noggrant reglerat i Sverige än i direktivet. Sammantaget anser Heckscher att den svenska regleringen inte står i strid med EU- eller europarätten.

Trots det anser Heckscher, mot bakgrund av att EU-rätten och europarätten enbart ställer upp minimikrav till skydd för de grundläggande fri- och rättigheterna, att det finns skäl att närmare överväga vissa åtgärder för att ytterligare stärka rättssäkerheten och skyddet av privatlivet. Det rör sig bland annat om att vidare analysera reglerna om polisens inhämtning av uppgifter i underrättelseskedet.