Kurt Cobain finns inte mer

Du har svart T-shirt, silverringar i örat, bortskavt grönt nagellack. Hej!  säger jag lågt men får inget svar. Omsluten av det ljudlösa kladdar jag i kollegieblocket.

Skriver  THE CURE

Skriver  SISTERS OF MERCY

Skriver  BOYS DON T CRY

När lekti [...]
Visa längre beskrivning

Du har svart T-shirt, silverringar i örat, bortskavt grönt nagellack. Hej!  säger jag lågt men får inget svar. Omsluten av det ljudlösa kladdar jag i kollegieblocket.

Skriver  THE CURE

Skriver  SISTERS OF MERCY

Skriver  BOYS DON T CRY

När lektionen är slut reser jag mig långsamt. 

"Pornography" är Cures bästa album, säger du då. 

Nej, "Disintegration", säger jag. Efter den dagen är det vi och världen blir en annan.

Det är 1992. Första skoldagen på gymnasiet och Lovis och Alex hittar varandra så som man bara gör när någon totalt förstår en för första gången. Båda älskar musik och de skapar sitt eget universum dit ingen annan släpps in. De bakar scones, pratar musik, fikar, hänger, pratar ännu mer musik och om hur världen borde vara.

Lovis startar ett band och Alex hjälper henne. De vill sparka in dörren till etablissemanget. Alex är så vacker att Lovis nästan dör. Hon nästan imploderar av kärlek-vänskap-kärlek-förtvivlan. Alex älskar Lovis också, men som vän. Han dras till killar. Men hur nära de än kommer varandra är det en del av Alex som förblir en gåta. Han är en magnet, han drar folk till sig, men han är också väldigt destruktiv. Till slut blir det ohanterbart. Vad gör man när den man älskar mest bara glider iväg i nedstämdhet och inte går att nå?

Oförställt och gripande gestaltar Hanna Jedvik den starkaste, finaste vänskapskärleken och det motsägelsefulla i att hur nära man än kommer varandra finns det alltid en värld dit man inte har tillträde. Liksom i debutromanen Snart är jag borta spelar musiken en stor roll. The Cure, Thåström, Bowie, Morrissey flimrar förbi. Nittiotalsikonen Kurt Cobain och hans framtida öde går som en röd tråd genom berättelsen.