Finska inbördeskriget

I januari 1918, bara några veckor efter självständigheten, störtades Finland in i ett skoningslöst inbördeskrig mellan "röda" och "vita". Med 40 000 döda på bara några månader till följd av strider, mord, svält och sjukdom blev det Nordens dittills blodigaste konflikt, enbart överträf [...]
Visa längre beskrivning

I januari 1918, bara några veckor efter självständigheten, störtades Finland in i ett skoningslöst inbördeskrig mellan "röda" och "vita". Med 40 000 döda på bara några månader till följd av strider, mord, svält och sjukdom blev det Nordens dittills blodigaste konflikt, enbart överträffad av andra världskriget.

Hundra år har gått sedan denna tragedi. I Finland skapade kriget ett trauma som är kännbart än i dag. Samtidigt är det så gott som bortglömt i Sverige, trots att hundratals frivilliga svenskar reste över Östersjön för att slåss, och trots att hela den samtida svenska debatten kom att kretsa kring detta krig - ett krig som dessutom nästan fick en svensk regering att falla.

Med hjälp av ögonvittnesberättelser och arkiv skildras här inte bara hur detta krig kom att forma Nordens historia utan också hur åtskilliga av de svenska befäl som tjänstgjorde på den vita sidan sedermera kom att hamna på ledande positioner i Sverige, där de kunde påverka säkerhetspolitiken under andra världskriget och kalla kriget.
Tobias Berglund är forskare i modern politisk historia vid Uppsala universitet. Han har tidigare varit verksam vid bland annat University of California i Berkeley.
Niclas Sennerteg är författare och journalist och har skrivit flera uppmärksammade historiska böcker, senast Hakkorset och halvmånen - nazister i Mellanöstern. Tillsammans har de tidigare skrivit Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga.
1) Det är Nordens näst blodigaste konflikt, efter andra världskriget. Förutom cirka 40 000 döda, resulterade kriget i närmare 80 000 fängslade och många tiotusentals flyktingar, föräldralösa och invalider. På bilden, stupade i slaget om Tammerfors, inbördeskrigets avgörande drabbning.
2) Bland de inhemska, finska, vita styrkorna, fanns också beridna förband. I likhet med fotsoldaterna fick även de i ofta skaffa sin egen utrustning.
3) Den vita regeringen och högkvarteret kom att bli huvudmotståndare till den svenska sidan under den komplicerade konflikten på Åland vårvintern 1918. I den militära interventionen på ögruppen satte Sverige in de bästa sjöstridskrafterna och en avsevärd del av antalet mobiliserade i landet. På bilden en svensk kulsprutetropp på isen utanför Eckerö på Åland.
4) Ett stort antal barnsoldater (och då inte bara 16-17-åringar utan betydligt yngre barn) deltog i kriget på båda sidor. På en bild av den svenska brigaden tagen inför segerparaden i maj 1918 syns den 10-årige finske scout som var knuten till brigadens kulsprutekompani och där agerade tolk och ordonnans. Han kom att bli något av brigadens "maskot" och fick alltså stå bland befälet på gruppbilden. Officerarna i mitten bär svenska brigadens egna, specialdesignade mössa.
5) Bland finska nationalistiska aktivister sågs inbördeskriget endast som en del av en större nationell "mission" under vilken Finland skulle uppnå sin "naturliga utsträckning". Den finska regeringen ville också utnyttja den kaotiska situationen i Ryssland. Därför skickades ett antal halvprivata militärexpeditioner över ryska gränsen 1918-1922. När dock Murmanskbanan hotades under den sista, så kallade karelska expeditionen, satte en då stärkt sovjetmakt hårt mot hårt. En sovjetrysk propagandabild manande till försvar mot vad som uppfattades som finsk aggression.