Frågor jag fått om Förintelsen

Vad betydde det att ha sin syster med i Auschwitz?
Var man hungrig hela tiden?
När förstod du att det pågick ett folkmord?
Kan det hända igen?

I över trettio år har Hédi Fried rest runt i svenska skolor för att tala om Förintelsen. Vittnesmålet om hur hennes familj depo [...]
Visa längre beskrivning

Vad betydde det att ha sin syster med i Auschwitz?
Var man hungrig hela tiden?
När förstod du att det pågick ett folkmord?
Kan det hända igen?

I över trettio år har Hédi Fried rest runt i svenska skolor för att tala om Förintelsen. Vittnesmålet om hur hennes familj deporterades från sin hemstad, och hur hennes föräldrar mördades i Auschwitz, har berört tusentals elever landet runt. Ofta är det i mötet med elevernas frågor som katastrofens omfattning blir som allra tydligast. Det är direkta, konkreta frågor som bottnar i en grundläggande känsla för humanism. Tillsammans hjälper de till att göra ett ofattbart skeende mer begripligt. Hédi Fried är en av få överlevande som finns kvar och kan berätta sanningen. I Frågor jag fått om Förintelsen besvarar hon ett urval av de frågor hon fått genom åren, frågor som nu för första gången samlas i en bok. Bara genom att fortsätta ställa de svåra frågorna kan vi undvika att upprepa historiens övergrepp.

Hédi Fried (född 1924) är författare och psykolog. Hon är djupt engagerad i att arbeta för demokratiska värderingar och mot rasism. Hon utgår i detta arbete från sina egna erfarenheter från Förintelsen. Hon föddes i staden Sighet och kom efter befrielse från koncentrationsläger
i Auschwitz till Sverige.

Ur boken:
Drömde ni på nätterna?
Spontant skulle jag säga nej. Men det var inte likadant hela tiden, allting förändrades beroende på var vi befann oss. I Auschwitz sov vi de korta timmar vi fick sova som om vi hade fått en tegelsten i huvudet. Tungt och drömlöst, en sömn som inte gav vila. I arbetslägren blev det annorlunda. Visserligen var sovtiden inte längre, men drömmarna började komma. Vi drömde oftast att vi var hemma i familjens krets, och uppvaknandet var mycket smärtsamt. Jag drömde att jag promenerade på en solig äng hand i hand med min far, och han berättade just en historia när det skarpa väckningsljuset tändes och fars röst byttes mot de hårda tyska Aufwachen, vakna, schnell, fort, raus, raus, ut, ut... Jag försökte inbilla mig att det var drömmen som var verkligheten, och det dagliga slitet bara en ond mardröm ... Jag försökte balansera i den hårda verkligheten med fantasins hjälp.