Väldigt sällan fin

"Mina föräldrar brukade berätta om farfar när vi misskötte oss. Det var jämt samma historia. Den om hur han motsatte sig vår flykt till Sverige. Era barn kommer att gå förlorade, sa han. Det är oundvikligt. Där finns ingen religion. Där har man ingen moral. De lever bara för sig själva [...]
Visa längre beskrivning

"Mina föräldrar brukade berätta om farfar när vi misskötte oss. Det var jämt samma historia. Den om hur han motsatte sig vår flykt till Sverige. Era barn kommer att gå förlorade, sa han. Det är oundvikligt. Där finns ingen religion. Där har man ingen moral. De lever bara för sig själva. Och han sa att vi inte skulle klara av att stå emot. Jag har alltid trott att jag är bättre än så, att ingenting kan fresta mig. Men min farfar hade rätt."När Noha lämnar familjen i Göteborg för universitetsstudier i Linköping är det efter en sommar av förmaningar. En intensiv sistaminuten-uppfostran vars budskap varit: skäms inte för den du är. Glöm inte att du är eritrean och muslim.Det börjar bra. Den första tiden i Linköping håller han sig för sig själv. Han ägnar tiden åt sina studier i religion och åt att läsa böcker om Eritrea. På väggen har han en lapp som säger "Ät!", så att han ska komma ihåg att äta, men han gör det på udda tider för att inte stöta på någon ifrån korridoren i köket. Det stilla livet varar dock inte länge. Utan förvarning inkräktar två personer i hans liv. Anna som han träffar på ett tåg och Fredrik som funderar på att att konvertera till islam låter honom inte vara i fred.De vänder upp och ner på Nohas tillvaro och när han efter farfaderns död tillsammans med sin far reser tillbaka till Eritrea ställs frågorna om tillhörighet och identitet på sin spets.