Alexandriakvartetten

Lawrence Durrells romanepos Alexandriakvartetten, bestående av delarna Justine (1957), Balthazar (1958), Mountolive (1958) och Clea (1960), var tänkt att bedömas som ett enda verk. Platsen är det mångkulturella Alexandria strax före och under andra världskriget och det genomgående temat är [...]
Visa längre beskrivning

Lawrence Durrells romanepos Alexandriakvartetten, bestående av delarna Justine (1957), Balthazar (1958), Mountolive (1958) och Clea (1960), var tänkt att bedömas som ett enda verk. Platsen är det mångkulturella Alexandria strax före och under andra världskriget och det genomgående temat är den moderna kärlekens förvecklingar. Samma historia skildras i tre delar ur tre olika perspektiv medan historien i den fjärde delen pekar framåt och fortsätter för de inblandade.

I inledningen till Justine sitter en engelsman av irländsk härkomst på en grekisk ö och minns sin tid i Alexandria och de människor han där umgicks med. Mannen, senare känd som Darley, minns sin stora kärlek, den undersköna Justine, rik och undflyende, maka till den välbärgade kopten Nessim Hosnani, berättarens nära vän. Vidare minns han läkaren Balthazar, diplomaten Mountolive, konstnärinnan Clea och ett flertal andra spännande figurer som alla på omvägar hamnat i Alexandria.

I den sista delen råkar läkaren Balthazar med ångfartyg passera den grekiska ö där Darley bor. De båda slår följe till Alexandria för att söka upp sina gamla vänner. Darley stöter ihop med konstnärinnan Clea och de tar obesvärat upp sin gamla kärleksförbindelse, trots Justines och Melisssas närvaro i staden, och relationen till Clea framstår som en jämbördig relation mellan två vuxna människor om än mycket svalare och förnuftigare än den passionerade förälskelsen i Justine och den trösterika, bekräftande i Melissa.

Lawrence Durrell hävdade alltid att han hade vänt sig till naturvetenskapen för att försöka fullborda en roman i fyra dimensioner, i en form som var tänkt att grunda sig på relativitetsteorin. Han ville genomföra ett experiment för att se om han inte kunde upptäcka en form som man lämpligen skulle kunna klassisk för vår tid. Och klassisk blev den ju.

Nytt förord av Birgitta Stenberg.