Mot pingvinernas land : en seglats till Antarktis

"Min båt har blivit en del av mig. Hon står för både glädje och besvikelse. Men mest av allt för hopp och möjligheter."

Milo Dahlmann hade försökt en gång tidigare, för tolv år sedan. Då blev hon den första svenska kvinnan som ensamseglade över Atlanten. Men Antarktis nådd [...]
Visa längre beskrivning

"Min båt har blivit en del av mig. Hon står för både glädje och besvikelse. Men mest av allt för hopp och möjligheter."

Milo Dahlmann hade försökt en gång tidigare, för tolv år sedan. Då blev hon den första svenska kvinnan som ensamseglade över Atlanten. Men Antarktis nådde hon inte. Hon kommer mycket väl ihåg sorgen och känslan av hopplöshet. Under ett och ett halvt år på haven lärde hon sig dock hur viktigt det är att våga sätta mål och hålla fast vid dem. Lika viktigt är det att våga ändra sina planer när verkligheten kräver det. Alla kan vi påverka våra liv mycket mer än vi tror, säger Milo, som valde att inte ge upp sina drömmar om havet, Antarktis, den stora harmonin och lyckan i att baka bröd mitt på Atlanten.

Hon gav sig iväg igen, med målet att segla till Antarktis på egen köl, med bättre utrustning och mer mentalt förberedd än förra gången. På egen hand hade hon sparat ihop närmare 1,5 miljoner kronor till den specialbyggda tiometers stålbåten Artemisia II.

Den här gången nådde hon sitt mål och väl där överväldigades hon av pingvinerna, den klara sikten och det mäktiga landskapet. Men fick också anledning att fundera över situationen på vår planet och hur vi förhåller oss till den värld vi lever i.

Här berättar Milo Dahlmann om sina erfarenheter. Det handlar om val av båt, väg, utrustning och besättning, men också om den egna kunskapen och kapaciteten. Hon förmedlar vad hon upplevt och lärt och lär oss att många av våra drömmar om livet har en möjlighet att bli verklighet. Vi kan mer än vi tror! Om båt och besättning, men också om rädsla och mod och framför allt om lyckan att segla på egen köl.