I tidens rififi : historier om Blå Tåget

1968. Året då en ung generation på allvar - men också på lek - konfronterade etablissemanget och satte en egen dagordning. 1968. Året när Blå Tåget drog igång.

Under åren som följde spelade bandet in fem LP-skivor, de tre första under namnet Gunder Hägg. Ganska omgående fra [...]
Visa längre beskrivning

1968. Året då en ung generation på allvar - men också på lek - konfronterade etablissemanget och satte en egen dagordning. 1968. Året när Blå Tåget drog igång.

Under åren som följde spelade bandet in fem LP-skivor, de tre första under namnet Gunder Hägg. Ganska omgående framstod Blå Tåget som en av de ledande grupperna inom den alternativa musikrörelsen som nu växte fram och ordnade spelningar i egen regi på musikforum runt om i landet och på stora musikfester, som de tre som ägde rum på Gärdet i Stockholm. 1974 var det roliga slut. Blå Tåget lade ner, men återuppstod tjugo år senare och spelade då in ett par nya plattor innan det i mitten på 00-talet var dags att hänga undan scenkostymerna för gott.

De flesta har nog en bild av Blå Tåget som ett militant vänsterband med hårt vinklade politiska låtar. Och visst intog den sortens sånger en framträdande roll på repertoaren, som till exempel "Staten och kapitalet" , "Glassfabriken" och "Kalla kriget" . Men faktiskt var andra sorters låtar minst lika viktiga: kärleksvisor, existentiella promenader, naturimpressioner och andra mer svårgripbara saker. Musiken var en säregen mix av rak pop, rabulistisk kabaré, vemodig schlager och förförisk jazz. Till orkesterns mest minnesvärda verk hör också ett antal radiopjäser, först och främst de så kallade Ramonapjäserna, två förvirrat farsartade och minst av allt vänsterpolitiska stycken.

Om denna märkliga orkester som placerat sig i en alldeles egen nisch i ny svensk musik har tre av dem som var med från första början till det tog slut - Tore Berger, Leif Nylén och Torkel Rasmusson - skrivit boken I tidens rififi. Här får vi insyn i Blå Tågets inre liv, turnerande och studiejobb, kartläggningar av de personliga och artistiska förbindelser i 60-talets Stockholm som bildade den mylla ur vilken bandet växte, genomgångar av alla skivor och pjäser, bilder, historier, dokument. Och samtidigt ges inblickar i sidobelysning till en tid då allt var liksom i rörelse, för att citera en av Blå Tågets sånger. Då när Blå Tåget befann sig mitt i tidens rififi.