Lunar Park

Lunar Park ser i förstone ut som Bret Easton Ellis självbiografi. Han skriver naket och med stor självinsikt hur han sögs in i en spiral av framgång som blev destruktiv. I Lunar Park förvandlas det hela till en skräckskildring där figurer ur hans tidigare romaner spökar för honom.

Allt du skriver kan bli verklighet. Fiktiva mord, skräckupplevelser och mardrömmar blir sanna och det finns inget du kan göra åt det. Lunar Park ser till en början ut som en memoar. Ellis skildrar naket och med stor självinsikt sin litterära bana och hur han sögs in i en sprial av allt större berömmelse, bokturnéer över hela världen och kändisfester. En spiral som fick många negativa konsekvenser och snart var han fast i ett destruktivt drog- och spritberoende. Men så ges han en andra chans till ett normalt familjeliv tillsammans med den berömda filmstjärnan Jayne Dennis och deras gemensamma son Robby och styvdottern Sarah.

Det är här Ellis deklarerar att allt han skriver i boken är fullkomligt sant och då kan vi vara säkra på att fiktionen (och lögnerna) tar fart.

Det börjar med en Halloweenfest där en ung man utklädd till huvudpersonen i American Psycho, Patrick Bateman, dyker upp och där styvdotterns mekaniska leksaksfågel beter sig underligt våldsamt. Morgonen efter festen börjar huset förvandlas, både på insidan och utsidan och vad värre är – en serie brutala mord i området ter sig alltför bekanta med morden i American Psycho för att bara vara en slump.

Någon vill säga huvudpersonen Bret något, som om det förflutna vill ta ett strypgrepp om hans nuvarande liv. Men vem? Eller vad? Och vad är sant och vad är fiktion?

Lunar Park är en roande och oroande skräckroman i Stephen Kings anda. Och det slutar i förödelse. Det här är Bret Easton Ellis storstilade uppgörelse med sitt författarskap och med sin person, men också med en uppväxt och en sårig far- sonrelation.