Inte är vind

Sädesfält, abstrakta berg, tomma hotell.
Svalg före formen, före all nåd. Ohörbart
strilande salt. Ansikten undrande sköra

stenar klara som tankar om tingen då de
framträder i det meningstömdas lugna
ljus. Något i mig har fallit och ska inte

falla mer. Det [...]
Visa längre beskrivning

Sädesfält, abstrakta berg, tomma hotell.
Svalg före formen, före all nåd. Ohörbart
strilande salt. Ansikten undrande sköra

stenar klara som tankar om tingen då de
framträder i det meningstömdas lugna
ljus. Något i mig har fallit och ska inte

falla mer. Det är bara en utsaga. Forcerad
ledighet under markiserna. Ords dimma.
På den gapande fisken krälar steklarna.

I Erik Bergqvists nya dikter träder världen fram i mättade bilder, på en gång tömd och fylld av oklar betydelse, "som badorter i romaner ingen längre läser". En ängel rör sig genom texten. Eller är ängeln i själva verket regn? Eller tid? Det ofullkomliga sätter världen och dikten i rörelse, i en girig längtan efter verklighet. Ett slags nåd finns i detaljerna, i det som försvinner men är här ännu en stund. Som på genomresa, i övergångsformer, blir fenomenen synliga - de märkliga och de vanliga -, om vilka en dikt borde skrivas.